Den ökända andra veckan

Första veckan av glatt skrivande är en som en kalv på grönbete men sen kommer vecka två och då blir det plötsligt tungt. Det är alltid så med NaNoWriMo. Andra veckan är ökänd som perioden då folk ger upp. Att skriva är liksom som en förälskelse – i början är man nyförälskad i sin story och allt är rainbows and sunshine, sen lär en känna storyn mer och ser problemen en inte trodde fanns. Ens plot räcker inte till. Karaktärerna beter sig inte.

Jag tror jag slagit hål på ”vecka 2-väggen” och tagit mig genom det värsta. Men jag hade panik ett tag, blev övertygad om att min plot inte räckte till 50 000 ord och att berättelsens ton var all over the place. Nu känner jag mig lite mer bekväm. Dock måste jag hela tiden påminna mig själv om att första utkastet inte behöver vara perfekt. Jag berättar ju bara berättelsen för mig själv. Man kan redigera en dålig sida, men inte en tom sida. Och så vidare.

November is coming

Det betyder att det äntligen blir allmänt accepterat att tjuvstarta julen lite. Liksom, inte fram med tomtar eller så, men en får med gott samvete lyssna på blygsam julmusik, köpa julklappspapper och säga att en längtar till jul. Sånt som jag bara gjort i smyg hittills alltså. Jag erkänner att jag redan köpt två nya adventsstjärnor och lite lulllull till klappinslagningen. Det var omöjligt att hejda sig.

En annan sak som november innebär är att det är dags att dricka obscena mängder te medan en skriver 50 000 ord på 30 dagar. NaNoWriMo med andra ord. Vi får se hur mycket jag kommer ha tid att blogga under månaden. För dig som är nyfiken på vad fasen NaNoWriMo är så har jag skrivit ett inlägg som förklarar denna galna företeelse.

I år skriver jag en ungdomsroman om katter, häxkraft och kärlek, som går under arbetsnamnet Tistelstigen 22. Här är en synopsis för den som blir nyfiken:

Frances Johansson har flyttat hemifrån till en främmande stad för att gå sin drömlinje på gymnasiet. Men inget blir så drömmigt som hon hoppats; hennes kille är otrogen, hon har svårt att hitta vänner i sin nya klass och det är rätt läskigt att bo själv. För att råda bot på ensamheten bestämmer Frances sig för att adoptera en katt från ett katthem. Men kort efter att den buttre 15-årige katten Elvis flyttat in börjar märkliga saker hända Frances och det verkar som att de har något att göra med Elvis gamla ägare, som ryktas vara en häxa…

Någon annan som planerar att delta i NaNoWriMo? Lägg gärna till mig som writing buddy – jag heter tigi!

Photo credit: Toa Heftiba

Det är klart att spel kan vara kultur

Jag har spelat ganska mycket senaste månaderna. Jag har stoppat en apokalyps i Shadow of the Tomb Raider, varit en dejtande pappa i Dream Daddy, byggt hus i Sims 4 och upptäckt World of Warcraft. Jag har också lyssnat en del på spelpoddar och just nu lyssnar jag genom podden Meningen med pixel. I ett avsnitt från tidigare i år spelades det upp klipp från en populär podd som görs av två feministiska kulturprofiler. I klippen sägs bland annat att spelande är äckligt, fel, depressivt och att det vore kul/intressant att förbjuda spel i ett år, och de drämmer dessutom till med de bevingade orden ”men det får man inte säga”. Och alltså, jag fattar att deras rant delvis är en reaktion på en toxisk maskulinitetskultur som finns i, och runt, spel och spelande. Det finns de som spelar för mycket, och av fel anledningar. Det finns en uppsjö av problem i kulturen som omger spel. Herregud, som spelande tjej är en väl medveten om problematiken.

Men de säger också att spel inte är kultur. Och då känner jag typ att varför inte? Nu får jag lov att damma av mina gamla kulturvetarkunskaper, men begreppet kultur är jävligt brett. När en snackar kultur i relation till spelande antar jag dock att det är det kvalitativa kulturbegreppet som åsyftas – olika uttryck för människans ”andliga odling”. Estetiskt skapande med andra ord: musik, teater, film, litteratur, konst. Det är supervanligt att inte vilja räkna med tv och dataspel, men å andra sidan har nya företeelser alltid fått kämpa för att bli en del av kulturbegreppet. Den skönlitterära romanen ansåg liksom en gång i tiden vara trash som skulle fördärva sinnet på läsaren.

Jag tänker att inställningen ”spel är inte kultur” nästan förutsätter att en har jävligt dålig koll på spel. Synen på spel bygger då bara på rubriker om spelberoende, annonser för senaste Call of duty och kanske nått minne av typ Mario på Supernintendo. Men det är ju lite som att jag skulle bilda mig en uppfattning om film som kulturform utifrån att kolla vad som går på bio. Då skulle jag tro att film bara är typ superhjältefilmer och porrig romantik. Få personer skulle nog döma ut film som kulturmedium bara för att American Pie fick tre uppföljare och fyra spinoffs. Ännu färre skulle nog förkunna att litteratur inte är kultur bara för att Fifty Shades of Grey-serien existerar.

Spel är liksom inte bara att skjuta snabbt och jaga highscores. Det är också What remains of Edith Finch, Life is Strange och Gone home. Det är att grina till prologen av The Last of Us, att bli fascinerad av de filosofiska undertonerna i BioShock, att våndas över moraliska val i Mass Effect och att bli andlös av en vacker vy i The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Spel är ett medium som kan användas av kreatörer, precis som film och böcker. Ett spel blir såklart vad dess skapare gör det till, men själva mediet går att använda till känslosamma narrativ, filosofiska teman och intressanta visuella val. Och ge mig möjlighet att få bygga väldigt snygga hus i Sims 4, såklart.

Photo credit: Harpal Singh

Murder, she wrote?

Vet ni vad? Ett av mina stora intressen är true crime, och kanske framför allt mord och olösta försvinnanden. Jag kan snöa in mig något otroligt i specifika fall och riktigt försvinna djupt ned i kaninhålet. Då och då har jag tänkt att det är något jag gärna skulle vilja blogga om, kanske berätta om de fall som jag snöat in på, men jag tänker också att vissa ogillar att snubbla över på en blogg som inte specifikt handlar om ämnet. Härom dagen fick jag för mig att jag ville skriva ett inlägg om Sveriges värsta seriemördare, men så kom jag på att normalt folk kanske tycker en är knäpp om en helt plötsligt ägnar ett helt inlägg om det.

Så det här är typ en intressekoll. Vore det intressant att läsa om true crime här, eller är det något som skulle få er att klicka ned fönstret och aldrig återvända? Är det bara Ell som skulle läsa?

Photo credit: Evan Dennis

Det här tycker jag du ska se, shoppa och äta i London

För de som läst min blogg ett tag har det vid det här laget nog blivit uppenbart att jag älskar London. Efter sju besök är jag ännu inte trött på staden som kallas ”the big smoke”; jag älskar dess kontrastrika arkitektur, gratismuseum, varierade shopping och speciella stämning. Jag är helt enkelt hooked on London! Därför kanske det är konstigt att jag aldrig samlat mina London-favoriter i en lista – men det ska det bli ändring på nu!

TURISTA

Tower of London

Towerns historia börjar på 1000-talet och sedan dess fått agera fängelse, skattkammare, arsenal och menageri. Idag är området ett gediget museum där du kan ta en titt på Traitors’ Gate, lära dig lite om Anne Boleyn och de andra fruarna till den historiske douchebagen King Henry VIII. Towern huserar även de kungliga kronjuvelerna och även om kön kan vara lång så är det värt väntan att få oha och aha över dessa överdådiga smycken och kronor. Entrén kostar runt 20 pund per person (billigare för kids såklart).

Museum of London

Ett gratis museum där du kan vandra genom tiden och se hur London utvecklats, från förhistorisk tid till vad staden är idag. Väldigt pedagogiskt och en del interaktiva inslag som jag tror att barn gillar (jag tyckte det var skoj i alla fall!). En av mina favoriter var den viktorianska promenaden, en stämningsfull del där de återskapat butiker från ett viktorianskt London.

Grant Museum of Zoology and Comparative Anatomy

Ett fantastiskt litet naturhistoriskt museum med gratis entré (men en får gärna skänka en slant till verksamheten) proppfullt med djurskelett och djur och organ i glasburkar. Så intressant, spännande och speciellt! De har allt från vanliga katter och möss till otroligt ovanliga arter, till exempel dront-ben och ett kvagga-skelett. Gillar du ovanliga museum eller är intresserad av anatomi är Grant Museum ett måste!

Covent Garden

Covent Garden är egentligen en hel stadsdel, men det som åsyftas är det centrala marknadstorget där den gamla grönsaksmarknaden en gång var inhyst. Själva byggnaden är från mitten av 1800-talet och inhyser idag lyxiga affärer och mysiga matställen. Runt torget finns allt från Burberry och Kate Spade till Disney Store och Paperchase. För sminkälskaren är det ett paradis – du hittar bland annat Charlotte Tilbury, MAC, Urban Decay, Nars och Kryolan i området. I juletider är Covent Garden Market alltid rejält julpyntat och även om det är packat med folk känns det inte superturistigt utan bara mysigt!

Neal’s Yard

Inte långt från det centrala torget i Covent Garden ligger den supermysiga gränden Neal’s Yard med sina färgglada fönster och dörrar. Här samlas hälsobutiker och restauranger, men det är en bohemiska känslan som gör gränden väl värd ett besök.

SHOPPA

Harry Potter-butiken vid King’s Cross Station

Intill den uppbyggda låtsasspärren Platform 9¾ ligger en liten butik full med Harry Potter-prylar. Du kan köpa allt från trollstavar och elevhemsmärken till en enorm mjukisdjursuggla (Hedwig!). Det är alltid proppat med folk, och är kanske lite av en turistfälla, men för den som gillar Harry Potter är det värt ett besök!

Photo: Mike Massaro

Waterstone’s vid Piccadilly Circus

För bokälskaren låter väl en bokaffär på sex våningar rätt nice? Waterstone’s vid Piccadilly Circus är inhyst i ett gammalt varuhus i art deco-stil och har nog alla slags böcker du kan tänka dig.

Primark vid Tottenham Court Road

Enormt, kaosartat och snorbilligt (och lite problematiskt). Primark är en kedja inriktad på ”amazing trendy clothes at amazingly low prices”, men de har också basplagg såväl som smink, barnkläder och heminredning. Den största och bästa butiken i London är den som ligger på Oxford Street, intill Tottenham Court Roads tunnelbanestation. Flera våningar fullproppade med fyndmöjligheter, ett hörn där du kan sitta ned och vila (det kan behövas) och toaletter.

ÄT OCH DRICK

Kalamaras Greek Tavern

Familjär, avslappnad och prisvärd grekisk restaurang på 66 Inverness Mews i stadsdelen Bayswater. Har kanske världens godaste calamares och en riktigt grym tzatziki.

Mitre Lancaster Gate

Min pappa åker till London flera gånger per år för att se sitt favoritlag (heja Spurs!) och av de många pubar han besökt är detta hans favorit – det är bra betyg! Deras inredning är helt fantastiskt fin och de har god lokalproducerad mat. Du hittar puben på 24 Craven Terrace vid Lancaster Gate.

Nando’s

En sydafrikansk snabbmatskedja med portugisiskt/moçambiquanskt tema. Deras specialitet är kyckling men de har flera vegetariska alternativ och deras pommes frites med peri-peri-krydda är gudomliga. De har restauranger all over London och jag önskar verkligen att de kunde etablera sig i Sverige.

Header photo credit: Sabrina Mazzeo

När motivationen saknas

Jag brister i motivation just nu. Ingen motivation att blogga, ingen motivation att redigera råmanuset, ingen motivation att planera NaNoWriMo-projektet. Bara en lamslående passivitet. När jag ser uppmuntrande ord, som ”if you can dream it you can do it”, vill jag bara säga fuck you och slänga igen en metaforisk dörr.

Det är inte likt mig. Det är inte alltid jag känner mig inspirerad att skriva och skapa, men jag brukar för det mesta ha viljan, drivet, motivationen. Oftast bubblar det i mig av viljan att skapa och det är bara att jag inte har någon idé om VAD jag ska göra (och det försöker jag jobba på, att kunna skriva utan att nödvändigtvis känna mig inspirerad). Men nu känner jag inget bubbel. Jag har tusen (nåja) uppslag på vad jag kan skriva om, vad jag kan berätta och hur jag ska planera. Men jag ser liksom inget syfte med att göra det.

För jag tror liksom inte att det tjänar någonting till. Det kommer inte bli bra nog. Hur mycket jag än bloggar kommer jag inte bli nöjd med min blogg som helhet och jag kommer inte få kommentarer nog för att känna mig bekräftad. Hur mycket jag än redigerar mitt manus så kommer jag aldrig våga skicka det till förlag, och om jag skulle våga blir det aldrig bra nog att ge ut. Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar för NaNoWriMo, för det resulterar ändå bara i ännu ett manus som ligger och skräpar. Det känns ibland som att jag slösar min tid.

Så egentligen är det kanske inte motivationen som brister, utan tron på att resultatet blir bra nog för att lägga ned arbetet och tiden. Min självkänsla (eller självförtroende, tänk att jag aldrig lär mig skillnaden) ligger liksom och krälar på botten av den dyiga tjärnen. Fan vad jag vill tro på mig själv och att det kan bli bra nog.

Jag hade hoppats kunna sluta det här inlägget med något lite peppigt, typ ”MEN JAG SKA JOBBA PÅ DETTA!!!” men jag vet faktiskt inte hur. Det kanske räcker med att dela med mig att jag tvivlar och kämpar. Tvekar och fegar. Jag tänker att fler som skriver, eller sysslar med andra kreativa saker, kan känna igen sig i det?

Photo credit: Hello I’m Nik

Hösten – en kärleksförklaring

Det finns nog ingenting jag inte gillar med hösten. Så kanske en inte får säga i det här landet som är besatt av soltimmar och grillsäsong, men hur mycket jag än gillar att bada och äta jordgubbar så drar jag alltid en lättnadens suck när vi går in i september och hösten tar vid. Luften blir sval och krispig, träden brinner och allt liksom slappnar av, likt en mage som hållits in under bikinisäsongen.

Många verkar tycka att hösten är deppig, en tid då allt vissnar och dör efter sommarens prakt. Men det är bra att släppa tag om det som är gammalt och dött. Om inte blommor och blad förmultnar växer inget nytt. I stagnering kan inget nytt ske.

Den krispiga luften väcker mig till liv igen efter sommarens slummer. Jag vill gå långa promenader, koka sylt och plocka svamp. Jag vill dricka te, klappa katten och ta fram kängorna. Jag får energi och en tilltro till att allt ordnar sig. Det är något magiskt med hösten.

Med tanke på hur jag känner för hösten så är det nog inte konstigt att jag fick lust att fylla i höstlistan som jag hittade på Sandra Beijers blogg.

Hur känner du inför hösten 2018?

Lugn och peppad samtidigt. Jag känner ett skönt lugn som nog kommit med att jag accepterat att min framtid är lite oklar, men samtidigt en pepp inför vad som kan döljas i det okända. Och lite rädsla kanske. Men efter en överjävlig sommar så välkomnar jag hösten lite extra.

Vad är dina planer?

Börja på körskola, övningsköra och delta i NaNoWriMo. Och plocka en jäkla massa svamp.

Vad är ditt favorit-te?

Just nu är det nog vaniljte och African rooibos. Och min ständiga favorit Liptons Yellow Label Tea.

Snyggaste höstaccessoaren?

Min fina svarta Abigail-väska från Kate Spade, som jag fick av Sampo när jag fyllde 30.

Vad är värst, kylan eller mörkret?

Jag älskar mörkret som kommer med hösten, tycker det är så myyysigt. Och höstkylan är helt okej, det är den bitiga vinterkylan som är värre!

Topp 3 godast höstmat?

Smörstekta gula kantareller på rostat bröd, varm äppelpaj med vaniljsås och en röd linssoppa med lite sting i.

En utflykt du vill göra i höst?

Har nån vision om en heldag i skogen med varm nyponsoppa och ostmackor.

En restaurang som är extra mysig på hösten?

De flesta restauranger häromkring är faktiskt mysigast på sommaren, typ Lilla Parken och Äteriet med sina fantastiska uteserveringar. Men kanske nått café med en riktigt bra dagens soppa? Café Peace & Love kanske.

En bok du vill läsa i höst?

Riktigt sugen på I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara.

Någonting du ser fram emot extra mycket just nu?

Nästa D&D-session!

Photo credit: Chris Lawton

Hello from the other side – nu är jag här igen!

Hej igen! Det blev en längre tystnad än jag trodde – ibland händer livet och då går det inte att göra så mycket åt det. Sedan jag skrev sist har jag börjat äta betablockerare för att förebygga migränen, mått sisådär rent psykisk och hamnat efter i min plan att redigera mitt råmanus. Och så har jag hunnit fylla 30 år såklart!

Min 30-årsdag var något jag fasade inför, men nu när jag hunnit vara trettio i en vecka känns det precis som vanligt. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, plötslig benskörhet kanske, men mina farhågor var inte befogade. Som min kära vän Ell skrev på grattis-kortet: ”30 är inte gammalt, det är awesome och alla som säger något annat peakade i högstadiet…”. De bevingade orden ska jag bära med mig in i detta nya årtionde i livet, haha.

Jag tänkte i alla fall försöka mjukstarta och dra igång bloggen igen nu när betablockeraren och en höjd dos antidepressiva verkar ha önskad effekt (peppar peppar). Vi får se vad som väntar under hösten… en hel del redigering och såklart deltagande i NaNoWriMo ser jag i alla fall i spåkulan!

Tillfällig tystnad

Det var ett tag sedan jag bloggade. Jag har haft en sådan intensiv och jävlig period av migrän, så det har inte funnits någon energi eller lust att blogga. Det finns fortfarande inte det, för jag är helt golvad.

Dagarna har spenderats med podcasts, smärta, läkarbesök och många säsonger av fantastiska serien Call the midwife – jag har plöjt sex säsonger.

Och det var så mycket uppdatering som jag orkade med. Vi hörs när jag mår bättre!

Vad vill ni att jag ska blogga om?

Nu har jag bloggat här på min nya blogg i över två månader och jag älskar verkligen friheten som kommit med det; jag slipper visa er reklam, jag kan bestämma mer över design och WordPress har så mycket fiffiga verktyg. Men jag undrar vad ni som läser tycker om bloggen och framför allt vad ni vill se mer av! Därför skulle jag bli jätteglad om ni ville svara på den lilla pollen här under (en får rösta på flera alternativ!), och kanske slänga iväg en kommentar med önskemål på ämnen och rubriker.

Och glad fredag på er hörrni, veckans bästa dag!