Mean Girls – hierarkier och ”girl on girl hate”

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juni 2013.

Vad passar bättre att börja med än Mean Girls, som tillsammans med Spice Girls är min generations tjejers gemensamma referenspunkt. Till och börja med ska jag erkänna att jag inte är helt objektiv här. Mean Girls är en av mina absoluta favoritfilmer. Den är smart, rolig och har fantastisk dialog och bra skådespeleri. Därför var jag lite rädd att den skulle krossas och falla till marken likt en snöflinga (getting poetisk här) när jag såg den ur lite genusglasögon. Men jag tycker att den står sig ganska bra!

Mean Girls bygger delvis på en bok, men filmmanuset är skrivet av smarta och roliga Tina Fey. Handlingen rör sig runt 16-åringen Cady, som efter att ha levt hela sitt liv i Afrika hemskolad av zoolog-föräldrar, börjar på en amerikansk high school och kulturkrocken är ett faktum. Skolan styrs av ”The plastics” och speciellt av ”queen bee” Regina George och filmen synliggör de sociala koder och den sociala hierarkin som finns bland tonåringar, speciellt unga tjejer, på ett sätt som är realistiskt och överdrivet på samma gång.

Det är lätt att gå i fällan där man förlöjligar eller ondgör unga tjejer och deras fåniga intressen, men det tycker jag inte att denna film gör. Inte heller framställer den osämja och tävling mellan unga tjejer som något naturligt eller givet. Till en början ja, men mot filmens slut tycker jag att det tydligt framgår att detta är något som går, och bör, förändras. Vid första anblick kan Mean Girls nog verka ytlig och småsexistisk, men det tycker jag är både en orättvis och förhastad bedömning. Givetvis finns det saker som problematiska med filmen, men för att vara en mainstreamfilm riktad till unga tjejer tycker jag ändå att den är helt okej.

Visst tvingas Cady in i en mindre normbrytande kvinnoroll och visst anpassar hon sin klädstil till något som av den manliga blicken uppfattas som mer sexigt (sexualiserat) men filmen är tydlig med att peka ut att detta inte är vägen till lycka och det faktum att Cady gör om sig för att vara mer tilltalande för en kille gör henne bara olycklig i slutändan. Filmens största behållning är kanske Tina Feys karaktärs monolog om ”girl on girl hate” och varför det är destruktivt.


Filmens stora problem är den förmedlar en vänlig snäv syn på skönhet (som att det faktum att Regina George förlorar sin ”hot body” när hon går upp ett par kilon, dock värt att notera att hot skrivs inom citationstecknen i filmen) och stereotypa porträtteringar av kön, sexualitet och etnicitet. Just stereotypa framställningar och generalisering av människor verkar vara något som syns ofta i komedier, vilket kan förklara, men inte ursäkta, dess förekomst i Mean Girls. Jag skulle också velat se fler people of color i större roller.

Men som sagt, trots att filmen har en hög med problem, så är den ändå helt okej. Om man verkligen skulle lägga lite mer ordentliga perspektiv och teorier på filmen skulle man säkert komma fram till något mer exakt än ”helt okej” (till exempel vore det intressant att kolla på hur aggression och våld hos unga tjejer porträtteras), men som sagt, den här lilla Chick Flick Monday-grejen skulle vara relativt lättsam och icke-vetenskaplig. Är Mean Girls en feministisk film? Nej, men det är inte heller en film som är helt katastrof ur det perspektivet och den är absolut intressant att studera ur ett genusperspektiv.

Önskemål: Att filmen djupare gick in på varför unga tjejer upplever en sådan rivalitet sinsemellan, att filmen ifrågasatte könsnormer och snäva utseendenormer.
Klarar filmen Bechdel-testet? JA!
Vidare lästips: Hanna Gustafsson text, delvis om feminismen och 00-talet och detta blogginlägg om filmens triumfer och tillkortakommanden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *