Runners see the city in a different way (Mirror’s Edge)

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juli 2013.

För nån vecka sen spelade jag klart Mirror’s Edge och jag har tänkt att skriva lite om det sen dess. Bättre sent än aldrig. Mirror’s Edge är ett, om man ser till handlingen, ganska kort spel från svenska utvecklaren DICE. Den centrala delen i spelet är ändå parkour, men där finns vissa inslag av combat också, även om dessa i så stor grad som möjligt ska undvikas.

Spelets handling utspelar sig i en framtida värld som på ytan verkar skinande perfekt och fredlig, men som tycks vara hårt kontrollerad av övervakning, något slags Big Brother-samhälle. Man spelar som Faith, som är en så kallad ”runner”, vilka tillsammans utgör något slags hemlig nätverk som lever utanför samhället, vid ”the mirror’s edge”. Runners används av sådana som arbetar mot Big Brother-regimen, genom att de rör sig över hustak och dylikt för att skicka meddelanden, och på så sätt kan man kommunicera utan att upptäckas. Faith blir indragen i intriger och maktspel då hennes syster, som är polis, blir oskyldig anklagad för ett mord och resten av spelet går ut på att försöka ta reda på vad som har hänt för att rädda Kate. Ploten känns väldigt ”generisk dystopi” och är kanske inte den mest fantastiska spelhandling som har skrivits, men den är ändå helt okej.

Ur ett genusperspektiv är detta ett spel som får mer än godkänt. Det klarar Bechdel-testet och förutom protagonisten Faith finns två andra kvinnliga karaktärer, som inte utsätts för överdriven sexualisering eller objektifiering. Faith är atletisk, modig och kapabel till att klara sig själv, samtidigt som hon tillåts vara känslosam mot sin syster och sina vänner.

Gameplay då? Spelet är ur första personperspektiv, vilket ibland är irriterande som fasen eftersom det gör det svårt att få en överblick över sin omgivning, men samtidigt gör perspektivet att hopp och liknande känns himla coolt. Parkour-delen av spelet är rolig och utmanande, och ibland lite för svår. Detta är ett spel som är väldigt baserat på trial and error, det vill säga att man får försöka och misslyckas ett stort antal gånger. Det, tillsammans med att man ofta får göra om massa grejer om man dör, gör att det ibland känns som att man inte kommer framåt i spelet och det är lätt att glömma bort handlingen därför. Jag rage-quitade ett antal gånger. Skulle nog ha önskat att ”easy”-alternativet inte bara påverkade combatsvårighet, utan också parkour, kanske genom att göra så att man inte behövde landa så exakt för att klara ett hopp. Men när parkour-biten funkade så var det sjukt kul!

Och nu kommer vi till combat-delen. Eh ja. Alltså lite grejen med spelet är ju att så snabbt som möjligt ta sig ur combat-situationer, eftersom Faith är obeväpnad (fast hon kan ta andras vapen) och oskyddad för skott. Man dör lätt. Man ska vara lite sneaky fick jag intrycket av. Men det går typ aldrig att vara det, på grund av alla fiender alltid kommer springandes mot en direkt. Antal gånger jag lyckades stealtha: 0. Såhär vill loading-scenerna få en att tro att combaten kommer se ut:

I min erfarenhet INTE fallet. Jag erkänner att det kan bero på min n00bness men betänk att jag spelade på easy och ändå tyckte det var JÄTTESVÅRT. Dog ungefär 100 gånger mer än jag dog när jag spelade både Tomb Raider och Dragon Age 2 TILLSAMMANS, och de spelen är betydligt längre.

Mirror’s Edge var i min åsikt helt okej. Inte dåligt, absolut inte. Utan okej.

Okej, det kan vara så att jag hade orättvist höga förväntningar på Mirror’s Edge och därför inte blev så överförtjust som jag förväntade mig att bli. Eller så kanske det var för att jag spelade fantastiska Tomb Raider innan. Eller för att jag inte har tålamodet att försöka samma grej tjugo gånger i rad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *