The Princess Diaries – makeovers och monarker

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juni 2013.

The Princess Diaries bygger på en bokserie av Meg Cabot. I min ödmjuka åsikt så är böckerna otroligt mycket bättre än filmen, mycket tack vare att Cabot är en fantastisk författare som med självironi och känsla för roligt språk berättar historien, men också för att de är bättre ur genusperspektiv. Jag kommer ett par gånger ta upp att saker är bättre i böckerna, så ha tålamod. Den här texten kommer innehålla spoilers för både filmen och böckerna. You have been warned.

Filmen handlar om Mia, som är en ganska osäker men smart tonåring med yvigt hår och glasögon. Hon bor med sin ensamstående konstnärsmamma. En dag vänds hela hennes liv upp och ned när hon får reda på att hennes avlidne pappa egentligen var en prins i ett avlägset europeiskt land. Det innebär att Mia är prinsessa. Hennes farmor, drottningen, meddelar att pappan inte fick några andra barn vilket innebär att Mia är den enda arvingen till tronen och hon måste nu acceptera sin prinsessroll, något som Mia inte har någon lust med. De kommer till en överenskommelse att Mia ska gå i prinsesslektioner fram till nån viktig bal, och då ska hon slutligen ta beslut om hon ska abdikera eller fortsätta att vara prinsessa.

Det finns saker som är bra med filmen. Den är till exempel full med kapabla kvinnliga karaktärer som är mer än ”någons fru/mamma/syster/flickvän osv”. Det är även ofta dessa kvinnliga karaktärer som driver handlingen framåt. Mias mamma Helen är en självständig kvinna som försörjer sig själv, uppfostrar sin dotter och lever sitt eget liv. Anledningen till att hon inte levde tillsammans med Mias pappa var att hon inte kände att hon hela sitt liv skulle klara av att stå i skuggan bakom en monark, hon ville vara sin egen person. Mias bästis Lilly är en smart, självsäker och politiskt aktiv tjej som inte är rädd för att vara sig själv eller säga vad hon tycker. Och när pressen får reda på att Mia är en prinsessa är det den kvinnliga rektorn och den kvinnliga idrottsläraren som räddar henne från de hungriga reportrarnas klor. Detta är nog tack vare att Cabot är riktigt bra på att skriva komplexa kvinnliga karaktärer vars identitet inte utgår från att vara någons kvinna.

En central del av filmens handling är Mias utveckling, hur hon går från osäker och vad hon själv beskriver som ”osynlig” (vilket hon vill vara) till att hon övervinner sin rädsla för att tala inför folk, möter sin skräck och inser att hon faktiskt vill vara prinsessa, därför att hon vill ha makt att påverka, hon vill ha möjlighet att påverka världen till en bättre plats. I denna ark finns också en scen där Mia vågar stå upp mot den taskiga Lana, cheerleadern som mobbar Mia och hennes vänner.

Men en del av denna ark från osäkerhet till någon slags ”empowerment” är också en riktig jobbig makeover-process, där allt med Mias utseende och sätt att föra sig måste brytas ned och förändras. Det är som att denna makeover är nödvändig för att Mia ska få sin personliga utveckling, vilket är ett vidrigt budskap. Vid ett tillfälle får Mia snurra runt framför farmodern, som kritiserar allt från hennes sätt att föra sig till hennes utseende. När detta händer i boken känns det lite annorlunda, till stor del för att farmodern i boken är en mycket mindre sympatisk karaktär. I alla fall så utspelar sig sedan en scen när Mia genomgång den sedvanliga ”från tönt till hottie”-makeovern som är så vanlig i filmer, det vill säga att hennes ögonbryn noppas, håret plattas och glasögonen tas av. Jag är så trött på den här typen av grejer att jag vill spy. Åh titta Anne Hathaway var visst konventionellt attraktiv trots allt.Wow. Omgivningens reaktioner på Mias makeover är intressant. Hennes vän Lilly reagerar med att skambelägga och skälla på henne för att hon är ”en svikare” som konformerat sig efter skönhetsidealen, men hennes nya utseende, tillsammans med hennes prinsesstitel, gör också att filmens ”snygge” douchebag Josh börjar intressera sig för Mia.


Något som filmen får mig att reflektera över är synen på prinsessrollen. Trots att farmodern påstår att Mia måste lära sig språk, om historia och politisk vetenskap så får vi nästan bara ta del av lektioner i etikett och uppförande och makeovern. Det gör att farmoderns monolog om att ”there’s more to being a princess than being pretty and marrying the prince” faller ganska platt. Ja, i verkligheten kan att vara prinsessa ett ”riktigt jobb”. Tycka vad man vill om monarki men många monarker studerar hårt för att få goda kunskaper om politik, seder i andra länder, språk, ekonomi och kulturer och så vidare och det bör väl särskilt gälla för Mia, då landet hon är prinsessa i faktiskt låter monarkerna ha reell makt.

Ett riktigt stort problem med filmen är bristen på representation av people of color i viktiga roller. De är förpassade till statister och mindre roller med ett fåtal repliker. En grej som jag reagerade över är att koreanska Sandra Oh spelar rektor Gupta, som i böckerna beskrivs som indisk. Det känns lite som att man har tänkt att ”asiat som asiat” och ignorerat att Asien är en ganska stor kontinent med en mängd olika etniciteter.

Och don’t get me started över faktumet att Lilly, som i böckerna beskrivs som tjock, spelas av en smal skådis. Way att ta en av de få större roller som finns för tjocka tjejer att spela och göra den smal.

För att sammanfatta. Som film tycker jag att den är kul att se, mest för nostalgiska anledningar kanske. Den har ett par bra egenskaper. Men ur genusperspektiv? Mer problematik än bra grejer.

Önskemål: Att filmen var mer som böckerna. Mer självironi, mer värme, mer fantastiska listor (en av mina favoritgrejer med boken är Mias lista över kvinnor hon beundrar och en av kvinnorna är en polis som gav böter till en kille för att catcallade en kvinna).
Klarar filmen Bechdel-testet? JA!
Vidare lästips: Feminist Disney om filmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *