Miss Fisher löser brott i 40-talets Melbourne

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i maj 2016.

Som jag säkert nämnt tidigare är jag svag för tv-serier om fantastiska kvinnor som utspelar sig i det förflutna. Australienska Miss Fisher’s Murder Mysteries är en sådan serie i toppklass. Serien utspelar sig i Melbourne på slutet av 1920-talet och bygger faktiskt på en bokserie av Kerry Greenwood men skaparna har tagit sig vissa friheter och avviker då och då från böckerna.

Som namnet antyder är det en deckarserie med fokus på mord. I huvudrollen ser vi Essie Davis som Phryne Fisher, en självständig, intelligent och modig kvinna som växte upp i fattigdom. I samband med att första världskriget skördade liv föll det sig så att hennes pappa ärvde både adlig titel och förmögenhet vilket skickade miss Fisher på en rejäl klassresa, från fattig till aristokrat. När serien börjar återvänder hon till Melbourne och när en väns make blir mördad involverar hon sig i fallet och möter därmed den arbetslösa hushållerskan Dot, som ska komma att bli hennes ”companion” och nära vän.

Miss Fisher bestämmer sig efter sitt första fall för att bli en ”lady detective”, och anledningen bakom hennes passion och fallenhet för att utreda mord verkar vara högst personlig – när hon var liten försvann hennes yngre syster plötsligt utan spår. Kriminalkommissarien Jack Robinson är först både skeptisk och motvillig när det gäller miss Fishers hjälp, men accepterar ganska snart att hon kommer vara en del av hans arbete framöver och de utvecklar genom seriens gång en otrolig kemi, sådär att det nästan sprakar om dem när de har scener tillsammans. Jack är för jäkla stilig också…

Miss Fisher är en fantastisk karaktär, full med kvicka comebacks, genialiska planer och hennes pengar och ställning ger henne en mängd friheter som kvinnor under perioden annars inte hade. Hon vägrar låta sig definieras och fångas av en man och sättet som hon hela tiden har nya flörtar påminner om hur vi annars bara är vana att se män hålla på i t ex Bond-filmer och liknande, förutom att hon faktiskt möter alla sina älskare med respekt och ömsinthet.

Utöver miss Fisher möter vi massor av intressanta och välskrivna kvinnliga karaktärer. Förutom att handla en hel del om kvinnor och kvinnors omständigheter så tar serien upp ämnen som klass, aborträtt och sexuell läggning. Det finns en hel del att förbättra när det gäller exotifieringen av de de kinesiska karaktärerna och serien utspelar sig under en period då den australienska ursprungsbefolkningen förtrycktes obarmhärtigt utan att det riktigt adresseras… så ja, den har sina problem.

Mordgåtorna då? Jo, de är alltid spännande och väldigt varierande, men den stora behållningen med serien är karaktärerna och hur deras relationer utvecklas. Rent estetiskt är serien en av de bästa jag sett, den lyckas fånga periodens känsla i både miljöer och kläder. Miss Fishers outfits är fantastiska!

Det finns tre säsonger av Miss Fisher’s Murder Mysteries som går att se på Netflix.

Recension av Jag lever, tror jag

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i mars 2016.

Först och främst: jag känner författaren till den här boken. Det säger jag både för att skryta och för att det kan vara bra att ha det sagt, transparens och allt det där ni vet. Christine Lundgren, eller Chriss som jag känner henne som, är BFF till min väldigt goda vän Ell och på Ells blogg kan ni läsa en författarintervju med Chriss. Nu till själva recensionen.

Jag lever, tror jag är Christines bokdebut och även om boken kategoriseras som Young Adult (unga vuxna) så tycker jag att även de som för länge sedan passerat sin unga vuxenhet ska ge den en chans, eftersom jag tror att det är skitbra för äldre vuxna att fortsätta ta del av ämnen och samtal som rör yngre. Handlingen berättas ur 18-åringa Kims perspektiv. Efter en engelsklektion under sista året på gymnasiet får hon reda på att hennes allra bästa vän Moa har kört ihjäl sig.

Berättelsen är uppdelad i dagar och vi får följa hur Kim försöker ta sig fram i en värld som fortsätter att existera och rulla på, trots att hennes egen existens har slagits i spillror. De första 40 dagarna hade jag svårt att andas, för sorgen och chocken var så påtaglig och obehaglig, och även om jag inte gått genom något sånt var det lätt att relatera, för alla har vi väl personer i vårt liv vars död skulle slita sönder världen för oss. Fyfan, jag får hjärtsnörp bara jag tänker på det. Jag är jätteimponerad över hur Christine lyckas porträttera känslan utan att falla in i klyschor om sorg och död, men ändå göra det så oerhört relaterbart.

Jag lever, tror jag är en berättelse om personer som måste fortsätta leva efter att någon dör, om de som blivit kvar och hur alla berörs när någon försvinner, även de en kanske inte tänker på vid första anblicken. Den lyckas, utan att bli melodramatisk, berätta en historia om sorg och saknad, om att samtidigt som en sörjer sin närmaste vän tvingas fundera på vad en vill med sitt liv och hur en förhåller sig till folk i sin omgivning. Dessutom lyckas den vara väldigt rolig, i all svärta. Vad händer till exempel om en mikrar youghurt? Ingen vet (men jag tänker att Chriss borde göra det i en youtubevideo för att marknadsföra sin bok).

Moas död är bokens mysterium – varför satte hon sig i en bil och körde fast hon hade druckit? Varför fanns det inga bromsspår? Trots att vi aldrig får möta Moa under bokens gång får vi en bild av henne genom andra människors ögon och minnen och det gör nästan att en själv börjar sörja henne, att en blir ledsen över att en aldrig fick se henne ”på riktigt” i boken (eller så är jag bara sjuk i huvudet?). Som någon som själv älskar att utforma karaktärer och skriva väldigt karaktärsdrivna berättelser är jag så himla glad över och imponerad av att ingen av bokens karaktärer känns endimensionella eller enkelspåriga – de känns som äkta personer, med verkliga känslor och inte alltid så logiska sätt att agera.

Utan att bry mig om att fundera över huruvida jag är partisk eller inte tänker jag besluta att det här är EN FANTASTISK BOK – välskriven, spännande och i princip helt fri från klyschor. Läs den! Den går att köpa på bland annat Adlibris, Bokus och CDON.

Recension av Det är någon som inte stämmer

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i januari 2016.

Det finns böcker som en känner ”den MÅSTE jag läsa” om så snart en får reda på dess existens. Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” var en sådan. Jag måste erkänna att anledningen bakom är den skilsmässa som ägt rum mellan föredetta makarna Haag – jag brukade ju tycka om dem så mycket i På spåret och efter att ha sett bloggare påstå att boken basically handlar om det hela, fast med andra namn, så blev jag givetvis nyfiken.

Bokens huvudperson är Petra, en författare till ”roliga böcker om relationer” som lever med sin make Anders och deras två barn. De är en helt vanlig (nåja) familj som har ett lantställe på Ingarö och handlar på Blomma Blocks, men så en dag börjar Petra märka att DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER. En ljusstake bredvid sängen på lantstället. Sex som inte blir av. Sena jobbkvällar. Och så en dag berättar Anders att han vill skiljas och Petra snokar reda på att han har haft en affär med sin programledarkollega Klara Boman. Petras liv faller samman, och hon tar sin tillflykt till en avlägsen fjällstuga där hon ska skriva sin nästa bok.

Det är svårt att inte misstänka att Petra, Anders och Klara Boman egentligen heter något annat. Om det hela har gått till som Martina Haag beskriver i sin bok så känner en ju att Erik Haag är en jävla tönt. Så, nu har jag det sagt. Det som fick mig att börja läsa boken var alltså händelserna kring boken, men vad som fick mig att fortsätta läsa var drivet, språket och berättandet. Många har sagt att det här Martina Haags bästa bok, och det är lätt att förstå varför. Den är välskriven och hon växlar mellan att hålla sitt språk återhållsamt och utsvävande, beroende på vad handligen kräver. Jag gillar verkligen glimtarna av humor (även om den är mörk), den brutna kronologin och miljöerna kring fjällstugan som ofta skickligt återspeglar både handling och sinnesstämning hos Petra.

Det finns inslag, eller i alla fall antydningar, av något övernaturligt vid vissa punkter i boken, men jag tolkar de snarare som berättartekniska grepp och ett sätt att visa på Petras mentala tillstånd. Jag har sett att många har svårt för just de inslagen, vilket jag kan hålla med om, inte för att de är övernaturliga men för att det fanns bättre ställen som den handlingen kunde ha gått – det kändes som att det fanns lite förlorade möjligheter där. Det är också det enda negativa jag har att säga om ”Det är något som inte stämmer”.

Allt som allt är det en välskriven bok som ger en vidrigt verklig inblick i att vara lämnad och lurad av någon en litade på och trodde att en skulle bli gammal med. En känner verkligen känslan av orättvishet, att någon kan få bedra och lura någon, bryta upp en familj, och sedan bara gå iväg och må bra medan en partner ligger kvar och blöder. ”Man har alltid ett val”, skriver Martina Haag. Och det kanske är sant?

The Bletchley Circle knäcker koden

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i december 2015.

Nu ska ni minsann få ett riktigt bra serietips! Den brittiska serien The Bletchley Circle följer ett gäng kvinnor som under andra världskriget arbetade med att knäcka tyska koder på den hemliga militäranläggningen Bletchley Park. Deras arbete är försett med sekretess och efter krigets slut går de tillbaka till sina vanliga liv där de förväntas anpassa sig till de roller och yrken som passar sig för kvinnor. Serien utspelar sig 1952-1953, så de har gått ett par år sedan de skiljdes åt, men när superintelligenta hemmafrun Susan tycker sig se ett mönster i brutala kvinnomord i London söker hon upp sina gamla vänner. Första säsongen handlar om hur de försöker lösa de brutala morden och andra säsongen har två olika handlingar som båda är lika spännande! Tyvärr finns serien bara i två säsonger och sju avsnitt allt som allt.

Seriens stora behållning är karaktärerna. Alice, Lucy, Susan, Millie och Jean är alla komplexa och intressanta karaktärer, men framför allt olika till personligheten och hur de tar sig ann problem. Att se dem handskas med sexistiska situationer och människor, överlista de som underskattar dem och vara smarta tillsammans gjorde mig lycklig. Det finns en fin ton av vänskap kvinnor mellan, och de romantiska små handlingar som ges utrymme i serien är få och står i bakgrunden för vänskap och mordgåtor.

Är du, precis som jag, en sucker för sena 40-talet/tidiga 50-talets estetik så blir du inte besviken. Miljöerna och kläderna är jättefina och stämningsfulla. Åh vad jag blir ledsen över att det inte blev fler avsnitt för denna pärla som finns att se på Netflix.

14 podcasts att lyssna på

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i november 2015.

◘ Veckans bläcka!
Jennie Hammar och Karin Bastin bor båda i LA och ger oss veckliga rapporter därifrån. Det är trender, fenomen och aktuella kändiskändelser som avhandlas med humor och skarphet. Jag älskar att höra berättelser ur deras vardagsliv där borta, det känns så himla exotiskt men samtidigt jordnära. Att höra om Karins man Henriks fallenhet för att ”doomsdaypreppa” och höra Jennie berätta om hur det är att leva med Filip Hammar är bara två fantastiska grejer en får ut av Veckans bläcka!.

◘ HanaPee’s otroliga podcast
Bloggaren HanaPee och hennes kompis Martin är i många avseenden varandras motsatser och det är nog det som gör att en älskar att höra dem prata med varandra så mycket. De glider in på fantastiska sidospår (som hur Martin en gång hjälpte en tant som kissade), Hanna rantar om feminism och upprör ibland läsarna med att kalla något töntigt och så är de öppna med att allt inte är rosor och solsken hela tiden. Podden känns lite som att en sitter och lyssnar på sina två sjukt roliga kompisar som pratar med varandra.

◘ Skvallerpodden
En av mina nya favoriter, helt perfekt för en skvaller-junkie som jag själv. Bella och Paulina jobbar på skvallertidningen Veckans NU! och deras pod är väl lite en podversion av en skvallertidning. De levererar alltid fantastiskt kändisskvaller från både Sverige och mer internationella destinationer, avhandlar ”veckans Paradise” och svarar på frågor från lyssnarna.

◘ OPodden – Intervjuer med kända svenska kvinnor
Den oretuscherade podden. Jennifer Kovacs intervjuar helt enkelt kända, svenska kvinnor på ett ärligt och naket sätt. För mig känns det lite som en mindre pretentiös version av Värvet och med betydligt fler kvinnor vilket ju alltid är trevligt. Några av mina favoritintervjuer har varit Clara Henry, Ellen Bergström och Sanna Bråding.

◘ Eat this!
Kockarna Leila Lindholm och Niklas Ekstedts podcast om mat och lite till. De varvar mattips som gör en skithungrig med historier ur vardagen. Dessutom får en inblick i vad som händer bakom inspelningar av matprogram, vad som döljer sig i stjärnkrogarnas kök och lite skvaller och gött om superkockar som Gordon Ramsey.

◘ P3 Om
Också en lite nyare favorit. Varje vecka förklarar Isabelle Forsberg ett aktuellt fenomen eller begrepp för den lite mer ovetande Jonathan Unge. Det blir en tjugominuters djupdykning i ett specifikt ämne och jag känner mig alltid tio gånger smartare och mer välinformerad när jag lyssnat klart på ett avsnitt. Ämnena varierar från vädret, fästingar och solning till asyl, terrorism och självmord.

◘ P3 Spel
Drömmen för en spelnörd – minst en timmes spelbonanza. Varje lördag gottar P3 Spel-gänget ned sig i ett ämne och bjussar dessutom på spelnyheter, recensioner och intervjuer. Ett MÅSTE om en gillar spel!

◘ Creepypodden med Jack Werner
Jack Werner, författare till boken Creepypasta, väljer varje vecka ut en eller flera skitläskiga spökhistorier från internet som återberättas i podden. INGET FÖR DEN SOM ÄR RÄDD AV SIG. Bara så ni vet.

◘ Tjockpodden
Får en tipsa om sin egen podcast utan att verka mallig och uppblåst? Jag gör det ändå. Tjockpodden är en podcast som jag gör tillsammans med min vän och kollega Ann-Charlotte. En gång i månaden pratar vi om något som är relaterat till tjockhet. Alla som gillar att analysera populärkultur, är intresserade av den politiska aspekten av kroppen eller helt enkelt saknat en kroppspositiv podd om mode och stil borde lyssna på oss! Har jag sålt in oss nog nu? Ni hittar alla avsnitt här.

◘ Reply All
En amerikansk podcast om internet. Varje vecka är det något mer eller mindre obskyrt internetfenomen, eller något relaterat till internet, som förklaras och analyseras. Den är intressant, rolig och välgjord. Jag rekommenderar speciellt avsnitten #27 The fever och #33 @ISIS.

◘ StartUp Podcast
En amerikansk podcast om nystartade företag som strävar mot storhet. Det låter kanske skittråkigt men det är det verkligen inte eftersom den görs med humor. Första säsongen handlar om hur Alex Blumberg försöker starta upp podcastföretaget Gimlet Media och andra säsongen handlar om Emma Tessler och Lauren Kay och deras datingföretag Dating Ring.

◘ Stuff you should know
Ännu en podcast på engelska. Josh och Chuck förklarar i varje avsnitt hur något fungerar. Det kan vara sagor, pass, chilipeppar eller akoholism. En lär sig så sjukt mycket och blir underhållen under tiden. Ett av mina favoritavsnitt är ”How Cult Deprogramming Works”.

◘ Criminal
Det går en inflation i podcasts vars ambition är att redogöra för eller lösa mord (och det kan vi tacka Serial för). Criminal är en kriminalpodd, men inte av den sorten jag tidigare nämnde. Istället fokuseras det på mer komplexa och udda saker med brottslig vinkel och anknytning. Alltid intressant och spännande! Och på engelska.

◘ Last Podcast on the Left
Okej, det här är inget för den som är känslig eller lättstött. Jag funderade faktiskt om jag verkligen skulle tipsa om den här, men det är ju faktiskt en av mina absoluta favoriter. Last Podcast on the Left har fått mig att skratta så att jag inte kunde andas, men också gett mig mardrömmar. Den handlar om allt läskigt som finns, från ockulta och övernaturliga fenomen till de vidrigaste seriemördare som någonsin existerat. Ibland är de tre snubbarna väldigt problematiska och plumpa i sitt sätt, men jag förlåter dem när de berättar allt om Henry Lee Lucas, Amityville och Jeffrey Dahmer. Att bara rekommendera ett par avsnitt är för svårt. Det finns FÖR mycket att välja på. Också på engelska.

Agent Carter knows her value

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i september 2015.

Jag insåg precis att jag aldrig bloggat om hur mycket jag älskar Marvel-serien Agent Carter, vilket är skitkonstigt med tanke på att det är en av mina favoritserier, mycket på grund av att karaktären Peggy Carter är en av mina stora kärlekar just nu.

Peggy Carter är nog bekant för de som sett Captain America: The First Avenger där hon är inblandad i projektet som förvandlar Steve till supersoldaten Captain America. Agent Carter utspelar sig strax efter att tidigare nämnda Captain America-film tar slut; Steve har kraschat i havet och antas vara död och andra världskriget har tagit slut. Peggy är tillbaka på sitt vanliga jobb som agent på den fiktiva myndigheten SSR där hon förväntas göra 40-talets typiska kvinnosysslor; agera sekreterare och koka kaffe. Peggy vägrar do that shit och tvingas hela tiden slåss mot, överlista och utnyttja de patriarkala strukturer som vill tvinga henne att återgå till ”en kvinnas roll”. Det finns många intressanta ögonblick då en ser att hon lyckas göra saker just eftersom att hennes sexistiska medarbetare ständigt underskattar henne.

Serien tar sin början när en gammal bekant, Howard Stark (Iron Mans pappa…), behöver hjälp att rentvå sitt namn och Peggy är bokstavligt talat den enda kapabel att hjälpa honom. Större inslag från serietidningsuniversumet, som en mystisk organisation vid namn Leviathan, dyker snart upp och rör till det hela ytterligare. På det privata planet får vi följa hur Peggy sörjer och bearbetar Steves död, lär sig lita på vänner och försöker hitta sin plats i en värld som begränsar hennes möjligheter. Det är tydligt att Peggy känner sig vilsen efter kriget, där hon hade en känsla av ”mening” och var mitt i händelsernas centrum.

Jag tänker att en inte behöver vara ett fan av varken Marvel eller Captain America för att uppskatta Agent Carter, eftersom den går att förstå utan förkunskap. Den har intressanta och komplexa kvinnliga karaktärer, låter Hayley Atwell fördjupa Peggy Carter till underbara djup och vältrar sig dessutom i skitsnyggt 40-talsmode. Första säsongen finns i åtta avsnitt på Netflix och säsong två spelas in as we speak.

Tillägg från år 2018:
Andra säsongen finns även den på Netflix nu, och den var tyvärr inte lika bra som säsong ett men ändå sevärd!

Runners see the city in a different way (Mirror’s Edge)

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juli 2013.

För nån vecka sen spelade jag klart Mirror’s Edge och jag har tänkt att skriva lite om det sen dess. Bättre sent än aldrig. Mirror’s Edge är ett, om man ser till handlingen, ganska kort spel från svenska utvecklaren DICE. Den centrala delen i spelet är ändå parkour, men där finns vissa inslag av combat också, även om dessa i så stor grad som möjligt ska undvikas.

Spelets handling utspelar sig i en framtida värld som på ytan verkar skinande perfekt och fredlig, men som tycks vara hårt kontrollerad av övervakning, något slags Big Brother-samhälle. Man spelar som Faith, som är en så kallad ”runner”, vilka tillsammans utgör något slags hemlig nätverk som lever utanför samhället, vid ”the mirror’s edge”. Runners används av sådana som arbetar mot Big Brother-regimen, genom att de rör sig över hustak och dylikt för att skicka meddelanden, och på så sätt kan man kommunicera utan att upptäckas. Faith blir indragen i intriger och maktspel då hennes syster, som är polis, blir oskyldig anklagad för ett mord och resten av spelet går ut på att försöka ta reda på vad som har hänt för att rädda Kate. Ploten känns väldigt ”generisk dystopi” och är kanske inte den mest fantastiska spelhandling som har skrivits, men den är ändå helt okej.

Ur ett genusperspektiv är detta ett spel som får mer än godkänt. Det klarar Bechdel-testet och förutom protagonisten Faith finns två andra kvinnliga karaktärer, som inte utsätts för överdriven sexualisering eller objektifiering. Faith är atletisk, modig och kapabel till att klara sig själv, samtidigt som hon tillåts vara känslosam mot sin syster och sina vänner.

Gameplay då? Spelet är ur första personperspektiv, vilket ibland är irriterande som fasen eftersom det gör det svårt att få en överblick över sin omgivning, men samtidigt gör perspektivet att hopp och liknande känns himla coolt. Parkour-delen av spelet är rolig och utmanande, och ibland lite för svår. Detta är ett spel som är väldigt baserat på trial and error, det vill säga att man får försöka och misslyckas ett stort antal gånger. Det, tillsammans med att man ofta får göra om massa grejer om man dör, gör att det ibland känns som att man inte kommer framåt i spelet och det är lätt att glömma bort handlingen därför. Jag rage-quitade ett antal gånger. Skulle nog ha önskat att ”easy”-alternativet inte bara påverkade combatsvårighet, utan också parkour, kanske genom att göra så att man inte behövde landa så exakt för att klara ett hopp. Men när parkour-biten funkade så var det sjukt kul!

Och nu kommer vi till combat-delen. Eh ja. Alltså lite grejen med spelet är ju att så snabbt som möjligt ta sig ur combat-situationer, eftersom Faith är obeväpnad (fast hon kan ta andras vapen) och oskyddad för skott. Man dör lätt. Man ska vara lite sneaky fick jag intrycket av. Men det går typ aldrig att vara det, på grund av alla fiender alltid kommer springandes mot en direkt. Antal gånger jag lyckades stealtha: 0. Såhär vill loading-scenerna få en att tro att combaten kommer se ut:

I min erfarenhet INTE fallet. Jag erkänner att det kan bero på min n00bness men betänk att jag spelade på easy och ändå tyckte det var JÄTTESVÅRT. Dog ungefär 100 gånger mer än jag dog när jag spelade både Tomb Raider och Dragon Age 2 TILLSAMMANS, och de spelen är betydligt längre.

Mirror’s Edge var i min åsikt helt okej. Inte dåligt, absolut inte. Utan okej.

Okej, det kan vara så att jag hade orättvist höga förväntningar på Mirror’s Edge och därför inte blev så överförtjust som jag förväntade mig att bli. Eller så kanske det var för att jag spelade fantastiska Tomb Raider innan. Eller för att jag inte har tålamodet att försöka samma grej tjugo gånger i rad.

A survivor is born (Tomb Raider 2013)

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juni 2013.

Okej, så Tomb Raider! Spelet från 2013 är en reboot på Tomb Raider-serien vilket innebär att den berättar historien om hur Lara Croft blev en kickass äventyrare med fäbless för mystiska gravkammare och övernaturliga myter.

En ung och oerfaren Lara blir tillsammans med ett gäng besättningsmän och vänner skeppsbruten på en öde ö som får LOST-ön att se mysig och normal ut. På ön, som ligger i den japanska Dragon’s Triangle, pågår mystiska saker med en livsfarlig modern kult som rör sig kring en uråldrig berättelse om ”the sun queen” och demoner. I fortsättningen kommer den här texten att innehålla spoilers, så fortsätt bara läsa om du spelat klart spelet eller inte bryr dig!

Även om storyn är spännande och välskriven så toppas det av Laras personliga ark, hennes utveckling från osäker och oerfaren till självsäker och fantastiskt kickass. Vägen dit är krokig och jag gillar att de låter henne bryta ihop efter vägen; av sorg och av smärta och av chocken efter att för första gången dödat någon. Lara får vara mänsklig samtidigt som hon får vara kapabel, smart och ha massa kunskap om olika kulturer och historia. Det gör att hon blir en komplex och intressant karaktär, och inte bara någon ”Strong Female Character”-trope. Att spela som Lara var ett sant nöje som spelande tjej! Med genusperspektiv i åtanke då? Lara blir aldrig objektifierad eller sexualiserad. Hon får vara kapabel och mänsklig samtidigt. Visst, hon behöver räddas ett par gånger, men hon räddar folk typ HELA TIDEN och det är hon som saves the day i slutändan. Tack vare andra intressanta och välskrivna kvinnliga karaktärer, som alla överlever, att det klarar Bechdel-testet och är allmänt fantastiskt ger jag spelet ett fett FUCK YEAH ur genusperspektiv!

Spelmekaniken är fantastiskt bra och smidig och känslan av att man spelar spel raderas nästan helt ut genom otroligt bra flyt och cutscenes som utan loading time eller något alls går över i att man själv spelar. Små detaljer, som Laras naturliga sätt att röra sig, tillsammans med den sjukt vackra grafiken, gör att man lever sig in så himla mycket, utan den där ”jag spelar ett spel”-känslan. Level designen är för det mesta bra och antal ”öh vart fan ska jag”-tillfällen är ovanligt få. Om det är något jag ska klaga på så är det väl att kameran ibland är lite dryg när man vill kika fram och skjuta från bakom en vägg eller pelare.

Combat-delen av spelet är välgjord och så snart man lär sig att vara strategisk med vilka vapen man ska använda när och vilken taktik man bör ha med olika sorters fiender, så känner man sig som the queen of everything när man mosar allt motstånd, även om vissa situationer såklart är svårare än andra.

Min favoritdel av spelet var parkour-biten, det vill säga att hoppa och klättra och springa upp för väggar och ha sig. Så himla roligt och så himla bra gjort. Bra balans mellan svårt och roligt!

Eftersom jag är HELT GALEN i det här spelet skulle jag kunna skriva i timmar om allt som är bra, som att det finns flera PoC, att de behandlar den gamla japanska kulturen relativt respektfullt och att Laras voiceacting är freaking fantastisk. Men då blir vi kvar här i en evighet.  Jag spelade klart storyn i förrgår efter 15-16 timmars intensivt spelande. Men nu har jag massa mer utforskande att göra och massa extra tombs att hitta! Woho!

The Princess Diaries – makeovers och monarker

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juni 2013.

The Princess Diaries bygger på en bokserie av Meg Cabot. I min ödmjuka åsikt så är böckerna otroligt mycket bättre än filmen, mycket tack vare att Cabot är en fantastisk författare som med självironi och känsla för roligt språk berättar historien, men också för att de är bättre ur genusperspektiv. Jag kommer ett par gånger ta upp att saker är bättre i böckerna, så ha tålamod. Den här texten kommer innehålla spoilers för både filmen och böckerna. You have been warned.

Filmen handlar om Mia, som är en ganska osäker men smart tonåring med yvigt hår och glasögon. Hon bor med sin ensamstående konstnärsmamma. En dag vänds hela hennes liv upp och ned när hon får reda på att hennes avlidne pappa egentligen var en prins i ett avlägset europeiskt land. Det innebär att Mia är prinsessa. Hennes farmor, drottningen, meddelar att pappan inte fick några andra barn vilket innebär att Mia är den enda arvingen till tronen och hon måste nu acceptera sin prinsessroll, något som Mia inte har någon lust med. De kommer till en överenskommelse att Mia ska gå i prinsesslektioner fram till nån viktig bal, och då ska hon slutligen ta beslut om hon ska abdikera eller fortsätta att vara prinsessa.

Det finns saker som är bra med filmen. Den är till exempel full med kapabla kvinnliga karaktärer som är mer än ”någons fru/mamma/syster/flickvän osv”. Det är även ofta dessa kvinnliga karaktärer som driver handlingen framåt. Mias mamma Helen är en självständig kvinna som försörjer sig själv, uppfostrar sin dotter och lever sitt eget liv. Anledningen till att hon inte levde tillsammans med Mias pappa var att hon inte kände att hon hela sitt liv skulle klara av att stå i skuggan bakom en monark, hon ville vara sin egen person. Mias bästis Lilly är en smart, självsäker och politiskt aktiv tjej som inte är rädd för att vara sig själv eller säga vad hon tycker. Och när pressen får reda på att Mia är en prinsessa är det den kvinnliga rektorn och den kvinnliga idrottsläraren som räddar henne från de hungriga reportrarnas klor. Detta är nog tack vare att Cabot är riktigt bra på att skriva komplexa kvinnliga karaktärer vars identitet inte utgår från att vara någons kvinna.

En central del av filmens handling är Mias utveckling, hur hon går från osäker och vad hon själv beskriver som ”osynlig” (vilket hon vill vara) till att hon övervinner sin rädsla för att tala inför folk, möter sin skräck och inser att hon faktiskt vill vara prinsessa, därför att hon vill ha makt att påverka, hon vill ha möjlighet att påverka världen till en bättre plats. I denna ark finns också en scen där Mia vågar stå upp mot den taskiga Lana, cheerleadern som mobbar Mia och hennes vänner.

Men en del av denna ark från osäkerhet till någon slags ”empowerment” är också en riktig jobbig makeover-process, där allt med Mias utseende och sätt att föra sig måste brytas ned och förändras. Det är som att denna makeover är nödvändig för att Mia ska få sin personliga utveckling, vilket är ett vidrigt budskap. Vid ett tillfälle får Mia snurra runt framför farmodern, som kritiserar allt från hennes sätt att föra sig till hennes utseende. När detta händer i boken känns det lite annorlunda, till stor del för att farmodern i boken är en mycket mindre sympatisk karaktär. I alla fall så utspelar sig sedan en scen när Mia genomgång den sedvanliga ”från tönt till hottie”-makeovern som är så vanlig i filmer, det vill säga att hennes ögonbryn noppas, håret plattas och glasögonen tas av. Jag är så trött på den här typen av grejer att jag vill spy. Åh titta Anne Hathaway var visst konventionellt attraktiv trots allt.Wow. Omgivningens reaktioner på Mias makeover är intressant. Hennes vän Lilly reagerar med att skambelägga och skälla på henne för att hon är ”en svikare” som konformerat sig efter skönhetsidealen, men hennes nya utseende, tillsammans med hennes prinsesstitel, gör också att filmens ”snygge” douchebag Josh börjar intressera sig för Mia.


Något som filmen får mig att reflektera över är synen på prinsessrollen. Trots att farmodern påstår att Mia måste lära sig språk, om historia och politisk vetenskap så får vi nästan bara ta del av lektioner i etikett och uppförande och makeovern. Det gör att farmoderns monolog om att ”there’s more to being a princess than being pretty and marrying the prince” faller ganska platt. Ja, i verkligheten kan att vara prinsessa ett ”riktigt jobb”. Tycka vad man vill om monarki men många monarker studerar hårt för att få goda kunskaper om politik, seder i andra länder, språk, ekonomi och kulturer och så vidare och det bör väl särskilt gälla för Mia, då landet hon är prinsessa i faktiskt låter monarkerna ha reell makt.

Ett riktigt stort problem med filmen är bristen på representation av people of color i viktiga roller. De är förpassade till statister och mindre roller med ett fåtal repliker. En grej som jag reagerade över är att koreanska Sandra Oh spelar rektor Gupta, som i böckerna beskrivs som indisk. Det känns lite som att man har tänkt att ”asiat som asiat” och ignorerat att Asien är en ganska stor kontinent med en mängd olika etniciteter.

Och don’t get me started över faktumet att Lilly, som i böckerna beskrivs som tjock, spelas av en smal skådis. Way att ta en av de få större roller som finns för tjocka tjejer att spela och göra den smal.

För att sammanfatta. Som film tycker jag att den är kul att se, mest för nostalgiska anledningar kanske. Den har ett par bra egenskaper. Men ur genusperspektiv? Mer problematik än bra grejer.

Önskemål: Att filmen var mer som böckerna. Mer självironi, mer värme, mer fantastiska listor (en av mina favoritgrejer med boken är Mias lista över kvinnor hon beundrar och en av kvinnorna är en polis som gav böter till en kille för att catcallade en kvinna).
Klarar filmen Bechdel-testet? JA!
Vidare lästips: Feminist Disney om filmen.

Mean Girls – hierarkier och ”girl on girl hate”

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i juni 2013.

Vad passar bättre att börja med än Mean Girls, som tillsammans med Spice Girls är min generations tjejers gemensamma referenspunkt. Till och börja med ska jag erkänna att jag inte är helt objektiv här. Mean Girls är en av mina absoluta favoritfilmer. Den är smart, rolig och har fantastisk dialog och bra skådespeleri. Därför var jag lite rädd att den skulle krossas och falla till marken likt en snöflinga (getting poetisk här) när jag såg den ur lite genusglasögon. Men jag tycker att den står sig ganska bra!

Mean Girls bygger delvis på en bok, men filmmanuset är skrivet av smarta och roliga Tina Fey. Handlingen rör sig runt 16-åringen Cady, som efter att ha levt hela sitt liv i Afrika hemskolad av zoolog-föräldrar, börjar på en amerikansk high school och kulturkrocken är ett faktum. Skolan styrs av ”The plastics” och speciellt av ”queen bee” Regina George och filmen synliggör de sociala koder och den sociala hierarkin som finns bland tonåringar, speciellt unga tjejer, på ett sätt som är realistiskt och överdrivet på samma gång.

Det är lätt att gå i fällan där man förlöjligar eller ondgör unga tjejer och deras fåniga intressen, men det tycker jag inte att denna film gör. Inte heller framställer den osämja och tävling mellan unga tjejer som något naturligt eller givet. Till en början ja, men mot filmens slut tycker jag att det tydligt framgår att detta är något som går, och bör, förändras. Vid första anblick kan Mean Girls nog verka ytlig och småsexistisk, men det tycker jag är både en orättvis och förhastad bedömning. Givetvis finns det saker som problematiska med filmen, men för att vara en mainstreamfilm riktad till unga tjejer tycker jag ändå att den är helt okej.

Visst tvingas Cady in i en mindre normbrytande kvinnoroll och visst anpassar hon sin klädstil till något som av den manliga blicken uppfattas som mer sexigt (sexualiserat) men filmen är tydlig med att peka ut att detta inte är vägen till lycka och det faktum att Cady gör om sig för att vara mer tilltalande för en kille gör henne bara olycklig i slutändan. Filmens största behållning är kanske Tina Feys karaktärs monolog om ”girl on girl hate” och varför det är destruktivt.


Filmens stora problem är den förmedlar en vänlig snäv syn på skönhet (som att det faktum att Regina George förlorar sin ”hot body” när hon går upp ett par kilon, dock värt att notera att hot skrivs inom citationstecknen i filmen) och stereotypa porträtteringar av kön, sexualitet och etnicitet. Just stereotypa framställningar och generalisering av människor verkar vara något som syns ofta i komedier, vilket kan förklara, men inte ursäkta, dess förekomst i Mean Girls. Jag skulle också velat se fler people of color i större roller.

Men som sagt, trots att filmen har en hög med problem, så är den ändå helt okej. Om man verkligen skulle lägga lite mer ordentliga perspektiv och teorier på filmen skulle man säkert komma fram till något mer exakt än ”helt okej” (till exempel vore det intressant att kolla på hur aggression och våld hos unga tjejer porträtteras), men som sagt, den här lilla Chick Flick Monday-grejen skulle vara relativt lättsam och icke-vetenskaplig. Är Mean Girls en feministisk film? Nej, men det är inte heller en film som är helt katastrof ur det perspektivet och den är absolut intressant att studera ur ett genusperspektiv.

Önskemål: Att filmen djupare gick in på varför unga tjejer upplever en sådan rivalitet sinsemellan, att filmen ifrågasatte könsnormer och snäva utseendenormer.
Klarar filmen Bechdel-testet? JA!
Vidare lästips: Hanna Gustafsson text, delvis om feminismen och 00-talet och detta blogginlägg om filmens triumfer och tillkortakommanden.