Författarintervju: Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist debuterade år 2012 med Kaninhjärta, första delen i Hanna Fagerström-trilogin, en serie skräckromaner för 15 år och uppåt. Sedan dess har Christin gett ut ytterligare tre böcker: Fågelbarn och Rävsång som är fristående uppföljare till Kaninhjärta, och Vita Tigern som är en dystopisk äventyrsroman för 12+. Hennes böcker har fått fin kritik och Rävsång kallades ”en av årets bästa och finaste ungdomsböcker” av litteraturkritikern Magnus Utvik i Gomorron Sverige.

Utöver författandet jobbar Christin som copy/contentwriter och bor med man och barn i Majorna, Göteborg.

Tack till Christin för att hon ville svara på mina frågor!

Foto: Ola Kjelbye

När och hur började du skriva?
Tidigt. Minns inte exakt ålder, men det var de allra första åren i grundskolan. En lärare smugglade till mig skrivböcker ur ett materialförråd, förtjust över att jag skrev så mycket, och i böckerna fanns rutor för illustrationer där jag tecknade till mina berättelser. Det handlade om ond, bråd död redan då, exempelvis en hel besättning som en efter en bragdes om livet på en främmande ö.

Varför skriver du?
Det är lite som en drog. När man väl börjat är det svårt att stänga den ventilen. Dessutom drömmer jag väl fortfarande om världsherravälde … när man väl börjat hoppas är det väl svårt att sluta med det, också.

Vad skriver du helst om och varför?
Någonting mer. Realistiska böcker om relationer är rätt kul att läsa men skittråkiga att skriva, om du frågar mig. Jag behöver ett stråk av någonting ogripbart, kymigt, mörkt för att verkligen driva igång mitt berättande. Därför blir det oftast magisk realism, vår verklighet with a little twist.

Har du blivit refuserad någon gång och kan ge några tips för hur en hanterar att få ett nej på något en skrivit?
Svar på din första fråga: vansinnesmassa gånger. Och allra bästa sättet att hantera ett nej på är att gå skrivkurser, där är en av grundpelarna att få men också ge kritik. Det lär dig att se på din text lite nyktert. En annan vana jag lagt mig till med är att släppa taget om min text när den väl är skriven, liksom hålla om den, som att den är en egen person, men inte ta kritiken personlig. Skriver är någonting jag gör, inte den jag är. Jag blir inte kritiserad, mitt verk blir kritiserat. I vissa fall handlar det dessutom om läsarupplevelser – personen du skickade till kanske inte var rätt läsare. Försök igen!
Var lite bussiness också när det gäller förlagen: skicka till flera samtidigt, var på dem när de inte har hört av sig inom angiven tid och så vidare.

Fågelbarn och Rävsång är fristående uppföljare till din debut Kaninhjärta – visste du att det skulle bli flera böcker i samma miljö och med samma känsla när du gav ut Kaninhjärta?
Jag visste, absolut. Fågelbarn blev dessutom till innan Kaninhjärta, jag la den åt sidan när den blivit refuserad några gånger och prövade att skriva helt nytt, helt obehindrat. Det blev Kaninhjärta, som i sin tur öppnade dörrarna för Fågelbarn, Rävsång. Så småningom också Vita Tigern.

Återkommande för alla dina böcker är de övernaturliga inslagen – vad är det som lockar dig att ha med det övernaturliga och mystiska i dina berättelser?
Rent egenintresse. Det är bara så roligt att skriva om. Dessutom är jag övertygad om att spöken finns och har som ett litet mission att sätta griller i huvudet på folk. Tänk om …?

Dina böcker är förlagda i Vallda, där du själv växte upp – varför valde du att låta dem utspela sig där? Har du några tips till någon som vill skriva om sin hemort?
För att där är så idylliskt och tryggt, jag hade världens finaste barndom! Jäklar vad jag har lekt, typ hela vägen upp i tonåren (en del läsare har haft invändningar på Avalon, huvudkaraktären i Vita Tigern, eftersom hon uppfattas som barnslig, och så är hon i själva verket baserad på mitt fjortonåriga jag …). Och kontraster är ju intressanta, så vad skulle hända om jag slängde in ett mörker i Vallda som inte syns för blotta ögat? 
Tänker du skriva om din hemort, gör det med någon annans perspektiv, inte ditt eget. Använd hela känsloregistret du skaffat dig där men kom som en främling. Gå in i dina gamla domäner, så djupt in som du aldrig varit förut. Där kommer du att hitta massor av sanningar.

Händer det att du får skrivkramp och hur övervinner du i sådana fall det?
Den värsta krampen brukar komma runt ”sida 90”, mer ett uttryck än en faktisk sida. Men någonstans där alla karaktärer är presenterade och storyn är tydlig och allting ska landa i något slags tuggande fram mot akt 1, akt 2, akt 3, där brukar jag fastna. Och det finns inga magiska lösningar, dessvärre. Bokskrivande är ett jobb, som vilket annat, fast sämst betalt. Du får helt enkelt klämma dig framåt, prova olika tidpunkter på dygnet (tidig morgon utan frukost, sen kväll med kaffe), lyssna på musik, ta en paus eller tvinga dig tills du svettas. Sen är du vidare. Det brukar lossna till slut, oftast när man kämpat ett tag och sedan släpper taget.

Hur ser dina rutiner runt skrivandet ut? Sitter du på något särskilt ställe, måste du ha en kopp te osv?
Det har varierat, men från början satt jag helst hemma på mitt rum. När jag skrev Vita Tigern var Stadsbiblioteket i Göteborg perfekt. Sedan fick jag min dotter och har svårt att koncentrera mig, då behöver jag tydligen krypa tillbaka in i skrivvrån här hemma.

Ge dina tre bästa tips för att bli bättre på att skriva!
Ta din ambition på allvar och gå en skrivkurs!
Ta dig själv lite mindre på allvar och var ödmjuk, du blir aldrig fulländad, du är ständigt en lärling.
Läs böcker du tycker är bra (du behöver verkligen inte läsa massor bara för att bli författare, jag läser skitfå böcker och se bara på mig!), lyssna på musik, kolla serier, LEV!

Säg en bok som alla borde läsa!
Se punkt tre, jag är ingen bra boktipsare. Mitt ständiga tips är Den hemliga historien av Donna Tartt. För ett tag sedan läste jag Ordbrodösen av Anna Arvidsson och gillade mycket! Också Minnet av vatten av Emmi Itäranta.

Vad har du på gång? Något spännande skrivprojekt?
En vuxenbok om Hanna Wold fd. Fagerström, hon är nybakad journalist, börjar gräva i en gammal, olöst mordbrand från 1995 och får med sig en sk. ”klibbande” hem, en följare som vägrar släppa taget om henne och sprider rök, mörker och ångest kring sig. Jag har blandat två verkliga fall till en mix, kallar manuset Monark och hoppas bli klar under min livstid …
En fjärde punkt gällande tips för att bli bättre på att skriva: skaffa inte barn. Men gud så jag älskar den lilla ongen.

Vart hittar en dig om en vill ta del av det du skriver? Vart hänger du på internet med andra ord!
www.christinljungqvist.se
Jag hade en gång en blogg, den ligger under Nyheter nu. När jag får ofantliga mängder egentid över kanske jag återupptar den.

2 thoughts on “Författarintervju: Christin Ljungqvist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *