Författarintervju: Ulrika Nettelblad

Penna och papper

Det är svårt för mig att beskriva vem Ulrika Nettelblad är utan att bli personlig. Första gången jag läste något som Ulrika skrivit var jag i 15-årsåldern och jag kunde inte fatta att hon inte ens var tonåring. Hennes språkbruk och sätt att berätta har inspirerat mig sedan dess. Ulrika Nettelblad är en 25-årig författare som vunnit Lilla Augustpriset och hennes krönikor syns regelbundet i Folkbladet Västerbotten, Läkartidningen och Nya Ålandstidningen. Till vardags arbetar hon som läkare och bor på Åland med sin make och deras tre barn. Besök gärna Ulrikas blogg för att läsa hur hon presenterar sig själv.

Stort tack till Ulrika för att hon ville svara på mina frågor!

När och hur började du skriva?
Jag var fyra år när jag lärde mig läsa och skriva och började omedelbart att skriva ned mina egna historier.
Men det började innan dess. Jag brukade rita teckningar för att få sitta med mina dagisfröknar och berätta historien bakom bilden. Jag kan inte minnas ett liv utan berättelser.

Vad skriver du helst om och varför?
Mitt skönlitterära skrivande handlar om skeva människor, märkliga möten, längtan, ensamhet.
Jag vet inte varför jag skriver om de här sakerna. Jag har ofta önskat att jag kunde skriva om något annat.
Jag har lärt mig att acceptera att det här verkar vara just mina berättelser.

Du arbetar ju som läkare – har ditt yrkesval påverkat ditt skrivande på något sätt?
Skrivardrömmen kom först. Mitt yrkesval formades utefter mitt skrivande.
Jag ville ha en trygg försörjning så att skrivandet skulle få vara fritt. Jag ville inte vara yrkesskribent eftersom jag ville lägga min kreativitet på de skönlitterära texterna. Jag ville att mitt yrke skulle berika mitt skrivande, låta mig få ta del av världar och erfarenheter jag annars inte skulle ha kunnat skildra. Utan mina erfarenheter som läkare tror jag mitt skrivande hade tappat i allmängiltighet, saknat en dimension.

Läkaryrket har också gett mig skrivuppdrag jag annars inte skulle haft, bland annat som krönikör för Läkartidningen.

Du vann Lilla Augustpriset 2012 med novellen Route 66 – hur kom den till och hur ser du på den såhär sex år senare?
Jag hade bestämt mig för att skriva en novellsamling. Route 66 var en av novellerna i den. Novellsamlingen var tematisk, den hette ”10 sätt att hämnas på ett ex”. Titeln var en skämtsam parafras på en typisk tjejtidningsrubrik, novellerna var mörkare än så. Alla var skrivna i jagform, alla med en egen ton, nästan som ett skådespeleri med olika roller. Det märks i Route 66. Tonen skiljer sig från min egen.
Jag tycker det är en kul berättelse, jag är stolt över den. Men jag skulle ha skrivit den annorlunda idag.

Det var stort att vinna ett så tungt pris. Det gav en legitimitet till mitt skrivande. Folk gillar utmärkelser. Då vet de var de ska placera in en. Och så kan man själv få jobba på ifred utan att behöva motivera det desto mer.

Har du blivit refuserad någon gång och kan ge några tips för hur en hanterar att få ett nej på något en skrivit?
Jag skickade in min första roman till ett förlag när jag var sexton år. Jag har hunnit bli refuserad många gånger om. Några refuseringar har varit standardbrev. Många har innehållit någon personlig kommentar, en uppmuntran. Det har fått mig att fortsätta. Min största refusering var det jag tänker på som boken-som-nästan blev. Jag fick omarbetningsförslag på ett bokmanus av en förläggare på ett stort förlag. Jag arbetade om hela manuset tre gånger efter att ha fått synpunkter från henne. I slutändan räckte det ändå inte hela vägen fram till en utgivning.
Jag hade kunnat skriva en egen bok om att hantera refuseringar, tror jag. Men det mest basala rådet är detta: bli lite förbannad, känn dig lite kränkt, sörj.
Sedan fortsätter du att skriva.
Det är liksom grunden till alltihop.

Händer det att du får skrivkramp och hur övervinner du i sådana fall det?
Om jag inte kan skriva något alls ska man antingen gratulera mig eller beklaga: det händer bara när jag är nygravid eller oerhört olycklig.
Annars… jag har ju skrivit så länge. Jag har så många verktyg som sitter i ryggmärgen. Det finns alltid något jag kan göra som tar mig närmare den text jag vill skapa.
Det behöver inte alltid bli så jäkla bra, kom ihåg det. Först behöver det bara bli.

Hur ser dina rutiner runt skrivandet ut? Sitter du på något särskilt ställe, måste du ha en kopp te osv?
Jag har övat mig i att bygga min skrivbubbla på många olika platser. Jag skrev ett blogginlägg om det en gång.
Det viktigaste är ostördheten.
Jag skriver på min balkong, vid mitt köksbord med utsikt över trädgården, på caféer med musik i öronen. Jag dricker ofta te men helst får jag ett sådant skrivflow att jag glömmer bort det.
Jag stänger av mitt internet när jag skriver.

Du har tre barn och jobbar som läkare, hur hittar du tid att skriva?
Läkarjobbet innebär en del jourer med helg- och kvällsjobb. Det ger extra ersättning som man kan välja att ta ut i betald ledig tid istället för pengar. På så sätt får jag möjlighet till sjok av tid då jag kan skriva, utöver den vanliga semestern. Sedan händer det att jag går hemifrån på helgerna, en timme eller två. Skriver på ett café. De flesta blogginlägg och krönikor kommer till på det viset.

Och allt som oftast hinner jag inte. Ser gamla bekanta bli publicerade författare och får prestationsångest, känner huvudet sprängas av berättelser jag inte hinner få ned på papper.
Då får jag påminna mig om varför jag har prioriterat som jag gjort, byggt det liv som jag har. För mig är det viktigt att ha ett skrivande liv, inte bara ett skrivande.
Jag behöver skrivandet i mitt liv men jag behöver också livet för mitt skrivande.
Det får gå i den takt det går.

Ge dina tre bästa tips för att bli bättre på att skriva!
1. Show don’t tell – lär dig att visa någonting för läsaren i stället för att bara berätta det. Det handlar oftast om att vara mer specifik, att skapa bilder istället för påståenden. Att berätta är att skriva: Han var väldigt blyg. Att gestalta kan vara att skriva. Ibland när han gick på café blev han så nervös när han skulle beställa att han blev torr i munnen och oförmögen att få fram ett enda ord.
2. Konflikt! Om din berättelse står och stampar eller känns seg, fundera på om den har någon konflikt. Konflikt behöver inte vara ett gräl, utan det handlar helt enkelt om att någon vill något och att det finns ett hinder för den viljan.
3. Skriv. Skriv och skriv och skriv. För att du älskar det, för att du behöver det, för att du vill det.

Säg en bok som alla borde läsa!
Jag tror inte att det finns en bok som alla borde läsa. Men jag tror att det finns läsare för alla möjliga olika sorters böcker.
Jag tänker att det kan vara en tröst för den som skriver något som ens omgivning inte förstår sig på. Det behöver inte vara något fel på ditt skrivande. Du kanske bara har fel sorts omgivning för just det du skriver.

Vad har du på gång? Något spännande skrivprojekt?
Jag skriver regelbundet krönikor för Folkbladet Västerbotten, Läkartidningen och Nya Ålandstidningen. Jag har min blogg, som jag tänker på som ett slags litterärt bloggande – inläggen är poetiska berättelser snarare än en klassisk livsstilsblogg.
Och så skickade jag just delar av ett nytt romanprojekt till en förläggare (hon som jag bollade boken-som-nästan-blev med, en gång i tiden).

Vart hittar en dig om en vill ta del av det du skriver? Vart hänger du på internet med andra ord!
Man börjar följa min blogg Nettelblad, som man givetvis också kan följa på bloglovin. Och så kan man följa min Facebooksida, där jag lägger ut allt som har med mitt skrivande att göra.
Hoppas vi ses där!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *