Författarintervju: Lotta Lundh

Deckarförfattaren Lotta Lundh är född och uppvuxen i Sunne, den lilla ort som gett oss litterära tungviktare som Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Hösten 2018 debuterade Lotta med Kvinnornas Hus och nyss släpptes hennes andra bok Familjen. När hon inte skriver böcker arbetar Lotta som utredare på en statlig myndighet.

När och hur började du skriva?
Jag har alltid älskat böcker och att läsa. Att skriva själv började jag inte med förrän för bara några år sedan. Jag gick in i väggen med ett brak 2013 och fick genom en terapeut förslaget att börja skriva som rehabilitering. Det visade sig ganska snabbt att jag hade lätt för att skriva och blev inte lika trött av det, som av andra aktiviteter. Genom grupper på Facebook och Instagram fick jag reda på att en förläggare var på jakt efter noveller om utmattningssyndrom. Jag skrev ner min historia och skickade in, och blev med. Boken Utmattad – en novellsamling om stress (Parus förlag) blev min första kontakt med bokvärlden, och på den vägen är det!
Jag bestämde mig för att, i ett försök att bli frisk, ta tjänstledigt och fokusera helt på skrivande, eftersom det fick mig att må bra. Jag sökte till Skrivarakademins skrivarlinje och kom in. Där kunde jag utveckla mitt skrivande och få reda mer om förläggarbranschen, vilket jag inte har ångrat för en sekund.

Varför skriver du?
För att jag mår bra av det och jag tycker att jag har någonting intressant att berätta. Med mitt skrivande vill jag roa, beröra och få människor att tänka efter. Om jag får läsaren att tänka på mina böcker långt efter att de har läst klart, då har jag lyckats! Längs vägen har det blivit en dröm att kunna skriva på heltid, vilket jag hoppas kommer gå i uppfyllelse!

Vad skriver du helst om och varför?
Jag skriver deckare. Jag är själv en storslukare av deckare och thrillers, vilket gör det naturligt för mig att även skriva sådana böcker. Om jag kan klämma in lite samhällskritik, realism och gripande människoöden längs vägen, så gör jag det också. Till exempel så handlar Kvinnornas Hus (Tallbergs förlag) om mäns våld mot kvinnor. En fråga som behövs tas upp mer än den gör, eftersom det är vanligare än de flesta tror att misshandel, både fysisk och psykisk, sker bakom stängda dörrar.
Mina böcker ska vara spännande och tankeväckande, är min förhoppning.

Både din debut Kvinnornas hus och din kommande bok Familjen är deckare. Vad är det med genren som lockar dig?
Som jag skrev tidigare så älskar jag själv deckare, och har så alltid gjort. Det har fallit sig naturligt att skriva sådana böcker, eftersom jag gillar dem så mycket. Jag tror det är mysteriet, vem har gjort det, som gör att det aldrig blir tråkigt i längden med deckare. Det är ett tema som går att variera i det oändliga, och ingen deckare är den andra lik.

Har du några tips till andra som vill skriva en deckare? Hur skapar man spänning och mystik?
Jag gillar när man kan ana en gärningsman under textens gång, men man kan aldrig vara riktigt säker på att man har tänkt rätt som läsare, förrän sista sidan är läst. Det man kan ana, men inte riktigt se, är alltid otäckt tycker jag. Det behöver inte vara blodigt och makabert för att bli spännande. Det som döljs under ytan är ofta mer skrämmande än det man ser med blotta ögat.

Kvinnornas hus utspelar sig i en fiktiv värmländsk stad och Familjen utspelar sig i Sunne, där du bor. Hur är det att förlägga sin bok till ett ställe som man är så nära? Har du fått tänka på något särskilt? Varför valde du att förlägga du handlingen på hemmaplan?
Kvinnornas Hus utspelar sig i en fiktiv stad som jag kallade för Lövvik. Den påminner om Sunne, men jag kallade den för någonting annat. När jag sedan skrev bok nummer två, började jag skriva den som att den utspelade sig i Lövvik den också, men efter samtal med förlaget, Lind&Co, bestämde vi att jag skulle förflytta handlingen till Sunne istället. Det blev som en lättnad faktiskt, även om jag inte trodde det innan. Nu vet jag vad jag har att röra mig med, hur Sunne ser ut, strukturer i samhället, personerna som bor här m m. Efter beslutet var taget att skriva om min egen hemmaplan har det bara blivit lättare tycker jag. Visst ändrar man på detaljer längs vägen, men i stora drag känner Sunneborna säkert igen sig när de läser böckerna.

Familjen handlar om unga kvinnor som försvinner spårlöst. Hur uppstod idén till boken?
Jag såg en dokumentär på tv om ett fall i USA där unga kvinnor försvann spårlöst. Där och då hittade jag fröet till historien som utvecklade sig till Familjen. Det är ofta så jag får mina idéer. Det kan vara en tidningsartikel, någonting jag läst på internet, dokumentärer eller andra filmer, som får min hjärna att gå igång på någonting, som jag sedan spinner vidare på.

Har du blivit refuserad någon gång och kan ge några tips för hur en hanterar att få ett nej på något en skrivit?
Jajamensan, massa gånger! Det tror jag att de flesta författare har blivit flera gånger innan ett förlag tar in deras manus. Man får lära sig att gå vidare och prova igen. Eventuellt behöver man titta över texten fler gånger innan man skickar in till förlag. När jag nu kan se i backspegeln, så skulle jag antagligen har gått igenom texten till Kvinnornas Hus lite mer, innan jag skickade in den. Låt en lektör gå över manuset och få tips hur du kan utveckla det vidare, är mitt tips! Dessutom kan man se över om man har skickat sin text till rätt förlag. Är de intresserade av den typ av böcker jag skriver? Får man ett nej – på’t igen bara!

Händer det att du får skrivkramp och hur övervinner du i sådana fall det?
Ibland tar det bara tvärstopp och då brukar jag vänta någon dag innan jag går tillbaka till texten. Då brukar man se på den med andra ögon, och har kanske fått någon idé hur man ska komma vidare under tiden man har haft ett uppehåll. Det går däremot inte att vänta på att inspirationen ska infinna sig, och tro att man ska hamna i ett skrivflöde som går av sig själv. Det är oftast bäst att bara sätta sig och börja skriva, även om man inte tror att det ska bli någonting. Det brukar lösa sig, bara man sätter sig vid datorn och drar igång.

Hur ser dina rutiner runt skrivandet ut? Sitter du på något särskilt ställe, måste du ha en kopp te osv?
Det enda som krävs är att det är lugnt runt omkring mig när jag ska skriva. För många störande moment runt omkring gör att jag tappar koncentrationen. Jag sitter hemma och skriver, oftast i en fåtölj med datorn i knät, precis som jag gör nu, när jag svarar på de här frågorna. Jag vet att en del författare sitter på kaféer och skriver, men det skulle jag aldrig klara. Jag har två små barn, vilket gör det svårt att få någon skrivro när de är hemma. Ibland har jag till och med satt mig i min säng, med öronproppar i öronen, datorn i knät, och skrivit. Man får göra det som krävs!

Ge dina tre bästa tips för att bli bättre på att skriva!
1. Skriv, skriv, skriv! Övning ger färdighet.
2. Läs mycket böcker! Man lär sig mycket av att se hur andra har gjort.
3. Gå en skrivarkurs! Jag har gått på Skrivarakademin och Österlens Folkhögskola på skrivarkurser på distans, och rekommenderar båda. Man lär sig skriva olika stilar, får testa olika genrer och även att ge och ta kritik.

Säg en bok som alla borde läsa!
Eftersom jag kommer från Sunne som har fostrat många fina författare, till exempel Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Helen Tursten, så vill jag välja en av dem, även om det inte blir en deckare den här gången. Jag vill rekommendera Göran Tunströms Juloratoriet. En fin berättelse om gripande människoöden som berör, som delvis utspelar sig i Sunne dessutom.

Vad står näst på tur när Familjen kommit ut? Har du något nytt spännande skrivprojekt planerat?
Familjen är tänkt som en första del i en serie deckare om kriminalaren Erik Ljung i Sunne. Familjen kommer ut 10 januari, och del två är planerad att ges ut hösten 2019. Just nu håller jag på att skriva tredje boken om Erik Ljung, så jag hoppas det blir fler spännande historier om Sunne framöver!

Vart hittar en dig om en vill ta del av det du skriver? Vart finns du på internet med andra ord!
Jag finns på Facebook: Författare Lotta Lundh och Instagram: @forfattarelotta. Hör gärna av er!

Fanfiction – är du Anne Rice eller Stephenie Meyer?

Fanfiction, vilket grej va? Att som fan kunna bygga vidare på ett fiktivt universum man älskar och samtidigt öva upp sitt skrivande. Fanfiction är nämligen fiktion skapad av fans som använder redan existerande världar och/eller karaktärer. Genom fanfiction kan man göra en sidokaraktär till huvudkaraktär, utforska vad som kunde ha hänt om berättelsen tagit en annan vändning eller helt enkelt berätta om två karaktärer man tycker skulle bli ihop. För många är fanfiction vägen till att för första gången låta andra ta del av det de skrivit, genom att publicera den på någon av de många fanfiction-sidor som finns.

Jag upptäckte fenomenet fanfiction på högstadiet, och även om jag nog redan varit inne och snuddad vid sysslan utan att ha ett namn på det var det som en helt ny värld öppnade sig. Var det alltså fler som ville skriva egna berättelser med Harry Potter-världen som stödhjul? Och fanns det folk som kanske ville läsa det jag skrev? Jag började skriva med en sällsynt frenesi som jag nog inte upplevt sedan dess. Harry Potter-sidan med stort S på den tiden var hogwarts.nu och det var också där jag började lägga ut min fanfiction.

Så här i efterskott är själva berättelsen inte något att hänga i granen (och den var dessutom en klyschig ”ny elev börjar på Hogwarts och blir bästis med X och tillsammans med X”-historia) men av någon anledning fick den många läsare. Att få respons, både hyllningar och konstruktiv kritik, var seriöst en av de viktigaste ingredienserna för att jag skulle fortsätta skriva och utvecklas. Jag fick självförtroende, jag lärde mig att fortsätta skriva även när jag inte hade lust och jag insåg hur mycket jag gillade att andra tog del av det jag skrev.

Som ett nördigt fan tycker jag alltså att fanfiction är toppen. Men som aspirerande författare då? Hur tänker jag kring att en dag kanske få erfara att folk skriver fanfiction om min värld och mina karaktärer?

Bland författare finns ingen konsensus. Åsikterna kan vara vitt skilda; vissa föraktar fanfiction, andra tillåter det på nåder medan andra älskar det. Låt oss till exempel titta på Anne Rice och Stephenie Meyer, författare till varsin populär vampyrserie. Anne Rice är känd för sin motvilja när det kommer till fanfiction. Hon förbjöd sina fans att skriva fanfiction och lät sina jurister skicka varningar via mejl till de som skrev fanfiction, vilket skrämde författarna vilka ofta var tonåringar eller unga kvinnor. Det resulterade i att fanfiction om Rices verk ofta gömdes i låsta forum. Stephenie Meyer har däremot accepterat fanfiction och på hennes officiella hemsida fanns länkar till hennes favoriter. Det faktum att hon inte stämt skiten ur E. L. James, vars Fifty shades-serie från början var en Twilight-fafiction, visar också på hur hennes inställning skiljer sig från Rice. Men hon la ändå till denna brasklapp:

As long as the writers of it, move on from it. I think it’s sad to spend so much energy on something you can’t own. And that makes me a little bit sad because all these talented kids should be, ya know, get your story out from under the bed and get it out there.

Själv skulle nog fanfiction bara gör mig oändlig smickrad. Tänk att ha skapat en värld och karaktärer levande nog för att få andras kreativitet att väckas! Visst kan jag förstå de författare som känner en väldig äganderätt över sitt verk, men att tro att man kan förbjuda fanfiction känns både naivt och som ett snabbt sätt att alienera sina läsare. När det gäller den mer grafiska typen av fanfiction (ja, vi snackar både erotik och ren porr) kan jag se problem när verket som fanfiction bygger på riktar sig till barn. Det finns en hel del urspårad Harry Potter-fanfiction out there och jag skulle inte vilja att barn snubblade över den när de råkar googla på något oskyldigt. JK Rowling uppmanade därför fanfiction-författare att noga gömma sådant material bakom spärrar och varningar som hindrade barn att hitta olämpliga berättelser.

När det kommer till det juridiska är fanfiction lite av en gråzon av skäl som jag kan alldeles för lite om för att kunna förklara. Vad jag dock vet är att fanfiction la grunden för att jag skulle utveckla mitt skrivande och en dag kunna skriva självständiga berättelser. Det gav mig modet att testa nya stilistiska drag och erfarenhet nog att utveckla en egen röst (som såklart har förändrats sen jag var tonåring). Att få fin respons på det jag la ut gav mig välbehövligt självförtroende och jag är fortfarande tacksam till alla som läste och lämnade kommenterar på det jag skrev, för utan det skulle jag kanske inte fortsatt att skriva mig genom tonåren.

Vad har du för erfarenhet av fanfiction? Och vad tycker du om det, både som fan och författare?

Header photo credit: Carli Jeen