HANNA MARIE K

Jag vet inte vad som väntar

Nu blev tystnaden här längre än vad jag tänkt igen. Hur ska jag ens börja berätta vad som hänt sen sist? Allt kommer att låta som den största gråtfesten någonsin. Man ska vara ärlig och generös med sina känslor för att skapa kontakt med den som läser. Digitala medier inbjuder till en känsla av att man känner den som skriver. Allt handlar om att skapa känsla av intimitet mellan den som skapar och den som konsumerar. Men på riktigt känns det som att vissa som läst min blogg länge (om ni är kvar?), men som jag aldrig träffat, känner mig. Ni vet min resa, kanske bättre än vad många vänner jag haft ”irl” gjort.

Okej, så det började i augusti när jag inte kom in på den kursen jag ville läsa. En litteraturvetenskap/kreativt skrivande-kurs med fokus på barn och ungdoms-litteratur. Jag blev så jävla sur. Istället började jag läsa lite sydsamiska på distans. Sen fick jag ett jobb. På Zizzi, som säljare. Jag saxar en uppdatering från instagram för jag orkar helt ärligt inte skriva om det hela.

”De senaste tre veckorna har varit märkliga. På en fredag ringde det och jag blev erbjuden ett jobb. Måndagen därpå åkte jag på utbildning, träffade superfina kollegor och sedan rullade det på. Jag var överväldigad till en början, men hade så himla roligt och lärde mig en massa. Och jag gjorde verkligen mitt bästa, trots att jag kände hjärntröttheten spöka och typ golvades av hur emotionellt trött man blir.

Men i tisdags avslutades min provanställning. Jag räckte liksom inte hela vägen fram till vad som förväntades och krävdes. Och alltså, jag fattar ju att ett vinstdrivande företag som öppnar en ny butik inte kan vänta på att en anställd liksom når hela vägen fram. Men det känns ändå så jävla surt när ens bästa inte är nog. Det är svårt för mig att inte känna att det är jag som inte är nog. Jag kände liksom att jag började komma in i det, som att jag skulle klara det, som att pusselbitarna föll på plats.

Och sen var det som att pusslet skakades om och allt föll ur plats igen. Jag har grinat och varit besviken på mig själv. Såklart, det är så jag funkar.

Men jag försöker tänka att jag är en erfarenhet rikare, att jag lärt mig saker om mig själv och att det är ett steg på vägen mot att hitta rätt. Att jag är kompetent och räcker till – på rätt plats. Och tänk att jag vågade säga ja! Jag är rätt grym ändå.”

Jag känner fortfarande det där som jag avslutade uppdateringen med. Jag var grym som tog steget att ge mig in i att jobba. Även om det inte gick vägen. Men faaan vad det har nött ned andra delar av min självkänsla och fått mig att ta några steg tillbaka – och skapat förvirring angående vad jag ska göra nu. Jag försöker skriva lite (det är ju NaNo…) men det har hänt lite andra grejer i min närhet (som inte är mina att skriva ut hur som helst) som tog luften ur mig och stal både inspiration och pepp. Nu är det som att jag svävar runt i ett vakuum.

Så jag vet faktiskt inte hur framtiden ser ut. Jag är 31 år och mer förvirrad än någonsin. Jag trodde man skulle vara vuxen och ha en röd tråd i sitt liv nu. Allt jag har är trassliga snören i en hög. Men jag känner att jag behöver blogga om det. Det räcker inte att skriva för mig själv, jag måste få ut det för andras ögon så att det inte blir ett stort monster av känslor, så som det kan bli när saker är hemligt eller inte delas. För jag tror fan inte jag är ensam.

2 thoughts on “Jag vet inte vad som väntar

  1. Du, det där låter skitjobbigt, vill jag först och främst säga. Vad kul att du ändå kan se det positiva i och med provanställningen, att du ändå vågade ta steget ut trots att det inte alltid är lätt. Det ligger på dem att de inte satsar på sina anställda och möter upp där de tycker att man kan förbättra sig. En månad är inte en lång tid att komma in i ett arbete. Ibland måste man hitta sin plats också, att komma till sin rätt. Det har jag tänkt mycket på när jag har tampats med liknande känslor gällande arbete, att mitt bästa kanske är ännu bättre någon annanstans och jag måste bara komma på vars det är. Jag hoppas du hittar den plats där du kommer till din rätt. För vissa är inte ens det just arbetsplatsen, utan den är bara ett sätt att försörja sig på och så skiner man istället hemmavid, med sin hobby eller någonting annat.

    Jag är 27 och har med åren insett mer och mer att den röda tråden blir fransig längst ned och helt plötsligt finns det inte ens en tråd längre. Livet var mer utstakat när man var liten, man visste vad som väntade på ett ungefär de närmaste åren och nu är det bara ett virrvarr av händelser och kommer nog att fortsätta vara det så länge vi lever.

    Hoppas att december kommer med bättre tider!

    1. Tack för dina kloka ord, det är verkligen exakt så med den röda tråden. Ju äldre man blir, desto mer trådar blir det att tampas med.

      Nu när det gått en månad har jag mer distans till hela skiten, och känner att det inte är hela världen. Det känns tråkigt för jag tyckte det var kul att jobba, men det har hänt så mycket som satt allt i perspektiv. Mitt värde ligger ju inte i hur lönsam jag är.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *