Den ökända andra veckan

Första veckan av glatt skrivande är en som en kalv på grönbete men sen kommer vecka två och då blir det plötsligt tungt. Det är alltid så med NaNoWriMo. Andra veckan är ökänd som perioden då folk ger upp. Att skriva är liksom som en förälskelse – i början är man nyförälskad i sin story och allt är rainbows and sunshine, sen lär en känna storyn mer och ser problemen en inte trodde fanns. Ens plot räcker inte till. Karaktärerna beter sig inte.

Jag tror jag slagit hål på ”vecka 2-väggen” och tagit mig genom det värsta. Men jag hade panik ett tag, blev övertygad om att min plot inte räckte till 50 000 ord och att berättelsens ton var all over the place. Nu känner jag mig lite mer bekväm. Dock måste jag hela tiden påminna mig själv om att första utkastet inte behöver vara perfekt. Jag berättar ju bara berättelsen för mig själv. Man kan redigera en dålig sida, men inte en tom sida. Och så vidare.

November is coming

Det betyder att det äntligen blir allmänt accepterat att tjuvstarta julen lite. Liksom, inte fram med tomtar eller så, men en får med gott samvete lyssna på blygsam julmusik, köpa julklappspapper och säga att en längtar till jul. Sånt som jag bara gjort i smyg hittills alltså. Jag erkänner att jag redan köpt två nya adventsstjärnor och lite lulllull till klappinslagningen. Det var omöjligt att hejda sig.

En annan sak som november innebär är att det är dags att dricka obscena mängder te medan en skriver 50 000 ord på 30 dagar. NaNoWriMo med andra ord. Vi får se hur mycket jag kommer ha tid att blogga under månaden. För dig som är nyfiken på vad fasen NaNoWriMo är så har jag skrivit ett inlägg som förklarar denna galna företeelse.

I år skriver jag en ungdomsroman om katter, häxkraft och kärlek, som går under arbetsnamnet Tistelstigen 22. Här är en synopsis för den som blir nyfiken:

Frances Johansson har flyttat hemifrån till en främmande stad för att gå sin drömlinje på gymnasiet. Men inget blir så drömmigt som hon hoppats; hennes kille är otrogen, hon har svårt att hitta vänner i sin nya klass och det är rätt läskigt att bo själv. För att råda bot på ensamheten bestämmer Frances sig för att adoptera en katt från ett katthem. Men kort efter att den buttre 15-årige katten Elvis flyttat in börjar märkliga saker hända Frances och det verkar som att de har något att göra med Elvis gamla ägare, som ryktas vara en häxa…

Någon annan som planerar att delta i NaNoWriMo? Lägg gärna till mig som writing buddy – jag heter tigi!

Photo credit: Toa Heftiba

Murder, she wrote?

Vet ni vad? Ett av mina stora intressen är true crime, och kanske framför allt mord och olösta försvinnanden. Jag kan snöa in mig något otroligt i specifika fall och riktigt försvinna djupt ned i kaninhålet. Då och då har jag tänkt att det är något jag gärna skulle vilja blogga om, kanske berätta om de fall som jag snöat in på, men jag tänker också att vissa ogillar att snubbla över på en blogg som inte specifikt handlar om ämnet. Härom dagen fick jag för mig att jag ville skriva ett inlägg om Sveriges värsta seriemördare, men så kom jag på att normalt folk kanske tycker en är knäpp om en helt plötsligt ägnar ett helt inlägg om det.

Så det här är typ en intressekoll. Vore det intressant att läsa om true crime här, eller är det något som skulle få er att klicka ned fönstret och aldrig återvända? Är det bara Ell som skulle läsa?

Photo credit: Evan Dennis

När motivationen saknas

Jag brister i motivation just nu. Ingen motivation att blogga, ingen motivation att redigera råmanuset, ingen motivation att planera NaNoWriMo-projektet. Bara en lamslående passivitet. När jag ser uppmuntrande ord, som ”if you can dream it you can do it”, vill jag bara säga fuck you och slänga igen en metaforisk dörr.

Det är inte likt mig. Det är inte alltid jag känner mig inspirerad att skriva och skapa, men jag brukar för det mesta ha viljan, drivet, motivationen. Oftast bubblar det i mig av viljan att skapa och det är bara att jag inte har någon idé om VAD jag ska göra (och det försöker jag jobba på, att kunna skriva utan att nödvändigtvis känna mig inspirerad). Men nu känner jag inget bubbel. Jag har tusen (nåja) uppslag på vad jag kan skriva om, vad jag kan berätta och hur jag ska planera. Men jag ser liksom inget syfte med att göra det.

För jag tror liksom inte att det tjänar någonting till. Det kommer inte bli bra nog. Hur mycket jag än bloggar kommer jag inte bli nöjd med min blogg som helhet och jag kommer inte få kommentarer nog för att känna mig bekräftad. Hur mycket jag än redigerar mitt manus så kommer jag aldrig våga skicka det till förlag, och om jag skulle våga blir det aldrig bra nog att ge ut. Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar för NaNoWriMo, för det resulterar ändå bara i ännu ett manus som ligger och skräpar. Det känns ibland som att jag slösar min tid.

Så egentligen är det kanske inte motivationen som brister, utan tron på att resultatet blir bra nog för att lägga ned arbetet och tiden. Min självkänsla (eller självförtroende, tänk att jag aldrig lär mig skillnaden) ligger liksom och krälar på botten av den dyiga tjärnen. Fan vad jag vill tro på mig själv och att det kan bli bra nog.

Jag hade hoppats kunna sluta det här inlägget med något lite peppigt, typ ”MEN JAG SKA JOBBA PÅ DETTA!!!” men jag vet faktiskt inte hur. Det kanske räcker med att dela med mig att jag tvivlar och kämpar. Tvekar och fegar. Jag tänker att fler som skriver, eller sysslar med andra kreativa saker, kan känna igen sig i det?

Photo credit: Hello I’m Nik

Hösten – en kärleksförklaring

Det finns nog ingenting jag inte gillar med hösten. Så kanske en inte får säga i det här landet som är besatt av soltimmar och grillsäsong, men hur mycket jag än gillar att bada och äta jordgubbar så drar jag alltid en lättnadens suck när vi går in i september och hösten tar vid. Luften blir sval och krispig, träden brinner och allt liksom slappnar av, likt en mage som hållits in under bikinisäsongen.

Många verkar tycka att hösten är deppig, en tid då allt vissnar och dör efter sommarens prakt. Men det är bra att släppa tag om det som är gammalt och dött. Om inte blommor och blad förmultnar växer inget nytt. I stagnering kan inget nytt ske.

Den krispiga luften väcker mig till liv igen efter sommarens slummer. Jag vill gå långa promenader, koka sylt och plocka svamp. Jag vill dricka te, klappa katten och ta fram kängorna. Jag får energi och en tilltro till att allt ordnar sig. Det är något magiskt med hösten.

Med tanke på hur jag känner för hösten så är det nog inte konstigt att jag fick lust att fylla i höstlistan som jag hittade på Sandra Beijers blogg.

Hur känner du inför hösten 2018?

Lugn och peppad samtidigt. Jag känner ett skönt lugn som nog kommit med att jag accepterat att min framtid är lite oklar, men samtidigt en pepp inför vad som kan döljas i det okända. Och lite rädsla kanske. Men efter en överjävlig sommar så välkomnar jag hösten lite extra.

Vad är dina planer?

Börja på körskola, övningsköra och delta i NaNoWriMo. Och plocka en jäkla massa svamp.

Vad är ditt favorit-te?

Just nu är det nog vaniljte och African rooibos. Och min ständiga favorit Liptons Yellow Label Tea.

Snyggaste höstaccessoaren?

Min fina svarta Abigail-väska från Kate Spade, som jag fick av Sampo när jag fyllde 30.

Vad är värst, kylan eller mörkret?

Jag älskar mörkret som kommer med hösten, tycker det är så myyysigt. Och höstkylan är helt okej, det är den bitiga vinterkylan som är värre!

Topp 3 godast höstmat?

Smörstekta gula kantareller på rostat bröd, varm äppelpaj med vaniljsås och en röd linssoppa med lite sting i.

En utflykt du vill göra i höst?

Har nån vision om en heldag i skogen med varm nyponsoppa och ostmackor.

En restaurang som är extra mysig på hösten?

De flesta restauranger häromkring är faktiskt mysigast på sommaren, typ Lilla Parken och Äteriet med sina fantastiska uteserveringar. Men kanske nått café med en riktigt bra dagens soppa? Café Peace & Love kanske.

En bok du vill läsa i höst?

Riktigt sugen på I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara.

Någonting du ser fram emot extra mycket just nu?

Nästa D&D-session!

Photo credit: Chris Lawton

Hello from the other side – nu är jag här igen!

Hej igen! Det blev en längre tystnad än jag trodde – ibland händer livet och då går det inte att göra så mycket åt det. Sedan jag skrev sist har jag börjat äta betablockerare för att förebygga migränen, mått sisådär rent psykisk och hamnat efter i min plan att redigera mitt råmanus. Och så har jag hunnit fylla 30 år såklart!

Min 30-årsdag var något jag fasade inför, men nu när jag hunnit vara trettio i en vecka känns det precis som vanligt. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, plötslig benskörhet kanske, men mina farhågor var inte befogade. Som min kära vän Ell skrev på grattis-kortet: ”30 är inte gammalt, det är awesome och alla som säger något annat peakade i högstadiet…”. De bevingade orden ska jag bära med mig in i detta nya årtionde i livet, haha.

Jag tänkte i alla fall försöka mjukstarta och dra igång bloggen igen nu när betablockeraren och en höjd dos antidepressiva verkar ha önskad effekt (peppar peppar). Vi får se vad som väntar under hösten… en hel del redigering och såklart deltagande i NaNoWriMo ser jag i alla fall i spåkulan!

Tillfällig tystnad

Det var ett tag sedan jag bloggade. Jag har haft en sådan intensiv och jävlig period av migrän, så det har inte funnits någon energi eller lust att blogga. Det finns fortfarande inte det, för jag är helt golvad.

Dagarna har spenderats med podcasts, smärta, läkarbesök och många säsonger av fantastiska serien Call the midwife – jag har plöjt sex säsonger.

Och det var så mycket uppdatering som jag orkade med. Vi hörs när jag mår bättre!

Vilket väder vi har va?

Jag vet att vädret anses vara ett värdelöst småpratsämne, men å andra sidan finns det få saker som påverkar oss människor så mycket. Vad vi gör och hur vi mår. Här har det gått från 27 grader och sol till störtregn och grå himmel på nån dag. Jag hänger liksom inte med i svängarna. Helt plötsligt går det inte att äta frukost på balkongen och mina blommor behöver inte vattnas för det sköter naturen åt mig.

Förra veckan var det studentdags här i stan. Överallt såg en små studentmössor och jag tvingades reflektera över att det är elva år sedan jag tog studenten. ELVA ÅR! Vad en skulle kunna ha hunnit med om en inte haft fullt upp med att plugga fel saker, bli utmattad och deprimerad och sen kämpa sig frisk. Men det är ju å andra sidan en jävla bedrift det också.


Jag och mamma spenderade nationaldagen med att åka till Plantagen och handla blommor. Att odla och plantera är verkligen ett intresse som smugit sig på med åren. Jag är en glad amatör med noll koll för det mesta, men som tur är har jag min mamma att fråga – hon har gröna fingrar som få!


De gröna fingrarna har mamma nog ärv av mormor. På balkongen har jag en Mårbackapelargon som mormor drivit upp från skott.


På fredag var det som sagt studentdags och jag åkte på mottagning för min näst äldsta kusin Vennie som tog studenten. Hon var superfin i sin vita klänning och studentmössa. Sedan tog jag och Sampo en promenad ned på stan, köpte glass och tittade på pioner innan vi gick hem till mamma och pappa.


I lördags var det dags för årets första dopp, och det blev i Dammsjön. Så himla skönt, även om jag var lite mesigare än tidigare år när gällde att ta sig i vattnet.


Veckans bullet journal-uppslag. Jag är lite sugen på att filma när jag gör ordning nästa månads uppslag och så, vi får se om det blir av (om jag orkar med andra ord).

Mord och vårflod

Just nu sitter jag inne och tittar längtansfullt ut genom fönstret. Det är blå himmel med strålande sol men här sitter jag och är så förkyld att jag knappt kan andas. Skoj. Jag har roliga planer i helgen så jag hoppas att det sker ett mirakel så att jag vaknar och mår bättre imorgon.

Eftersom allt känns blähä just nu tänkte jag att vi kan ta en titt på lite betydligt trevligare saker som hände för en vecka sedan.

Förra helgen började med att jag och Sampo åkte till Stockholm. Vädret i Stockholm var helt magiskt med sol och värme, men ändå lite svalkande vind. Från hotellrummet hade vi utsikt över Centralen och Cityterminalen, väldigt skönt att slippa släpa väskor på tunnelbana och buss. Efter att ha vilat nån timme begav vi oss till Hötorget, där vi mötte upp Ell och testade Max nya veganska lyxshakes. Sen promenerade vi ned till Nybroplan för att…

… kolla på My Favorite Murders livepodcast på Chinateatern! My Favorite Murder är en amerikansk true crime-podcast med humorinslag – det låter kanske okänsligt men det funkar. Det var så himla bra, både roligt och intressant.

Morgon efter åt jag vääärldens bästa hotellfrukost. Massa olika sorters ost, färsk smoothie och fantastiska efterrätter (älskar konceptet frukost med efterrätt), jag åt tills jag hamnade i matkoma. Om du vill lyxa till det med en hotellfrukost rekommenderar jag verkligen Radisson Blu Waterfront Hotel i Stockholm!


På söndagen åkte jag och mamma på biltur till Fänforsen vid Björbo. Det är sjukt hög vattennivå i Västerdalälven just nu, på grund av att vi haft så himla mycket snö, och det märktes verkligen. Forsen var vild och det hade svämmat över något så otroligt. Lite läskigt med allt vatten som bara drar fram utan hänsyn, men också vackert och mäktigt. Jag älskar verkligen Dalarna på våren och sommaren, det är det finaste jag vet. När jag var yngre, innan jag bott några år i Stockholm, var jag så hemmablind men nu blir jag hänförd varje maj.

Resedagbok från London (26-30 april 2018)

För några dagar sedan kom jag hem efter en fantastisk London-resa full med god mat, skratt och shopping. Vi missade vårvärmen med en vecka och fick istället njuta av regn och grå himmel, men det gjorde inte så mycket eftersom London är fullt med spännande museum, bra matställen och roliga butiker.

Jag har varit i London tidigare, det här var faktiskt mitt sjunde besök i ”the big smoke” och i och med det kanske det är uppenbart att det är en stad jag älskar. Kontrasterna i arkitekturen, alla gratis museum, bra shopping för mig som drar plus size och bara känslan av staden – det är helt enkelt min kopp te! Här kommer min dagbok från resan.

Torsdag 26/4




Vi flög från Arlanda på eftermiddagen och tog sen en taxi från Heathrow. Vi lyckades tajma taxiresan med den värsta rusningstrafiken och det tog en och en halv timme att ta sig fram till hotellet – tur att vi hade fast taxa alltså! Vi bodde på Radisson Blu Edwardian Grafton, som ligger längst upp på Tottenham Court Road i det mysiga och studentiga området Fitzrovia. Eftersom vi firar tio år tillsammans hade Sampo ringt och fixat blommor och vin på rummet, och hotellet hade uppgraderat oss till det finaste hotellrummet jag någonsin bott i. Rekommenderar verkligen hotellet, så himla fint och fräscht och supertrevlig personal!

Vi vilade lite snabbt innan vi åkte till Oxford Street och tog en runda på Primark och Boots. Helt galet egentligen, jag var så himla trött att det bara var rena turen att jag inte gjorde tveksamma inköp. När vi kom tillbaka till hotellet beställde vi upp room service. Jag testade hummer för första gången (så gott och inte alls så skaldjurig smak som en förväntar sig) och somnade sedan snabbt i en mjuk och skön säng.

Fredag 27/4




På fredag var det dags för det som var den egentliga anledningen att vi åkte till London: att gå på musikal! Men först hann vi med en shoppingtur med besök på New Look, Dorothy Perkins (inget plus-utbud i butik, mkt dåligt!) och Marks & Spencer.

Strax innan 18 begav vi oss till Victoria Palace Theatre för att se den brittiska uppsättningen av Hamilton. Det var över ett år sedan vi bokade biljetterna och som vi har peppat! Förutom att det var löjligt dåligt benutrymme vid sätena (jag fick seriöst blåmärken på knäna) så var upplevelsen helt fantastisk. Jag som trodde att jag inte kunde älska Hamilton mer… så fel jag hade! Allt det där som inte går att fånga med bara en ljudupptagning förhöjde narrativet och musiken mer än jag trodde. Jag skrattade, grät och kämpade mot lusten att sjunga med.

Lördag 28/4









Lördagen inledde vi med lite mer shopping, för att sedan spendera eftermiddagen och den tidiga kvällen med att promenera i området kring hotellet. Nästan överallt erbjuds studentrabatter, olika akademiska institutioner ligger utspridda i området och den enorma Waterstone’s-butiken erbjuder allt från kurslitteratur till skönlitteratur (men den boken jag ville ha var utsåld på varenda butik i hela stan…).

Vi stannade till på Grant Museum of Zoology, vilket var helt fantastiskt, kanske det mest intressanta museum jag varit på. Det är litet, gratis och fullt med olika former av taxidermi; skelett, djur i burkar, genomskärningar och dissekerade organ. Jag skulle kunna ha spenderat hela dagen där. Mina favoriter var elefanthjärtat, alla olika former av hjärnor (inklusive en mänsklig) och kattskelettet (katter är gulliga även i skelettform). Stort plus för att det är gratis och att personalen är kunnig och gärna delar med sig av sin kunskap. Rekommenderar verkligen!

Söndag 29/4








Söndag var vår sista hela dag i London. Vi tog tunnelbanan till St. Paul’s Cathedral, som jag trots alla mina London-besök aldrig sett. Pampigt värre var det i alla fall. Sedan gick vi till Museum of London, mest för att jag var intresserad av en utställning om suffragetter, men det slutade med att vi gick genom alla utställningar! Riktigt bra upplagt och intressant. Och gratis. Mina favoriter var den viktorianska promenaden de byggt upp (det fick mig att vilja skriva en övernaturlig deckare om en kvinnlig detektiv i en fiktiv viktoriansk setting), målningarna Eastward Ho och Home again och art deco-hissen.

Sista London-måltiden blev såklart Nando’s. Deras pommes frites med Peri Peri-krydda är livet. Dagen efter flög vi hem och sov över en natt vid Arlanda eftersom tågen slutade gå så tidigt på Valborg. Och det var den resan det.