Det är klart att spel kan vara kultur

Jag har spelat ganska mycket senaste månaderna. Jag har stoppat en apokalyps i Shadow of the Tomb Raider, varit en dejtande pappa i Dream Daddy, byggt hus i Sims 4 och upptäckt World of Warcraft. Jag har också lyssnat en del på spelpoddar och just nu lyssnar jag genom podden Meningen med pixel. I ett avsnitt från tidigare i år spelades det upp klipp från en populär podd som görs av två feministiska kulturprofiler. I klippen sägs bland annat att spelande är äckligt, fel, depressivt och att det vore kul/intressant att förbjuda spel i ett år, och de drämmer dessutom till med de bevingade orden ”men det får man inte säga”. Och alltså, jag fattar att deras rant delvis är en reaktion på en toxisk maskulinitetskultur som finns i, och runt, spel och spelande. Det finns de som spelar för mycket, och av fel anledningar. Det finns en uppsjö av problem i kulturen som omger spel. Herregud, som spelande tjej är en väl medveten om problematiken.

Men de säger också att spel inte är kultur. Och då känner jag typ att varför inte? Nu får jag lov att damma av mina gamla kulturvetarkunskaper, men begreppet kultur är jävligt brett. När en snackar kultur i relation till spelande antar jag dock att det är det kvalitativa kulturbegreppet som åsyftas – olika uttryck för människans ”andliga odling”. Estetiskt skapande med andra ord: musik, teater, film, litteratur, konst. Det är supervanligt att inte vilja räkna med tv och dataspel, men å andra sidan har nya företeelser alltid fått kämpa för att bli en del av kulturbegreppet. Den skönlitterära romanen ansåg liksom en gång i tiden vara trash som skulle fördärva sinnet på läsaren.

Jag tänker att inställningen ”spel är inte kultur” nästan förutsätter att en har jävligt dålig koll på spel. Synen på spel bygger då bara på rubriker om spelberoende, annonser för senaste Call of duty och kanske nått minne av typ Mario på Supernintendo. Men det är ju lite som att jag skulle bilda mig en uppfattning om film som kulturform utifrån att kolla vad som går på bio. Då skulle jag tro att film bara är typ superhjältefilmer och porrig romantik. Få personer skulle nog döma ut film som kulturmedium bara för att American Pie fick tre uppföljare och fyra spinoffs. Ännu färre skulle nog förkunna att litteratur inte är kultur bara för att Fifty Shades of Grey-serien existerar.

Spel är liksom inte bara att skjuta snabbt och jaga highscores. Det är också What remains of Edith Finch, Life is Strange och Gone home. Det är att grina till prologen av The Last of Us, att bli fascinerad av de filosofiska undertonerna i BioShock, att våndas över moraliska val i Mass Effect och att bli andlös av en vacker vy i The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Spel är ett medium som kan användas av kreatörer, precis som film och böcker. Ett spel blir såklart vad dess skapare gör det till, men själva mediet går att använda till känslosamma narrativ, filosofiska teman och intressanta visuella val. Och ge mig möjlighet att få bygga väldigt snygga hus i Sims 4, såklart.

Photo credit: Harpal Singh

15 tv-serier att bingea på Netflix i sommar

Med värme och semester kommer ledig tid att gotta ned sig i Netflix utbud av tv-serier. Men med det enorma, ja nästan överväldigande, utbudet av tv-serier är det ibland svårt att veta vart en ska börja. Därför kommer här femton serietips när du behöver lite hjälp att bestämma vad som ska få hålla dig sällskap i soffan. Fram med glassen så kör vi!

Komedi och satir

American Vandal
En true crime mockumentary som för tankarna till Serial och Making a Murder. Tjugosju bilar på Hanover High Schools personalparkering har blivit nedklottrade med stora snoppar och skolans resident stoner kid Dylan Maxvell är avstängd, misstänkt för brottet. Hans skolkamrater, amatörfilmarna Peter och Sam, gör en dokumentär om incidenten och försöker gå till botten med Dylans skuld och vem som är skyldig om han inte är det. Jag är själv ett stort fan av true crime och sättet American Vandal parodierar genren är briljant – resultatet är både roligt och spännande. Serien består av en säsong och en andra är på g!

Brooklyn Nine-Nine
Kanske det roligaste som finns att se på hela Netflix! Serien följer ett gäng unika anställda i Brooklyns 99th Precinct men det är mer en arbetsplatskomedi än en polisserie. Varenda karaktär är välskriven, lätt att tycka om och så rolig, men min favorit är Terry Crews i rollen som biffiga Terry Jeffords som älskar yoghurt och sina döttrar Cagney och Lacey. Brooklyn Nine Nine visar att det går att göra en rolig serie som skämtar om känsliga ämnen utan att vara rasistisk, sexistisk eller bajsig på andra sätt. Stort plus för fin representation av people of color såväl som HBTQ! Serien finns i fem säsonger och fyra finns ute på Netflix.

One day at a time
Så himla fin sitcom om en kubansk-amerikansk familj bestående av mamma Penelope, barnen Elena och Alex och mormor Lydia. Det kanske är ironiskt att den stora behållningen inte humorn, utan allvaret. Serien räds inte för att porträttera och diskutera tunga ämnen som psykisk ohälsa, rasifiering och sexualitet, och den gör det på ett finkänslig och realistiskt sätt. Serien finns i två säsonger.

The Good place
Om Brooklyn Nine-Nine är roligast på Netflix så innehar The Good Place en tät andra plats. Fantastiska Kristen Bell spelar Eleanor som efter sin död finner sig i ”the good place”, en himmelsk plats dit bara de som levt ett gott liv kommer. Eleanor inser snabbt att de förväxlat henne med en annan Eleanor och att hon själv egentligen hör hemma i ”the bad place”, och nu måste hon göra allt för att dölja sanningen. Så himla rolig och knäpp! Det finns två säsonger på serien och en ligger ute på Netflix!

Don’t Trust the B—- in Apartment 23
Underskattad och rolig serie om partytjejen Chloe och helylle June som delar lägenhet i New York. När Chloes galna försök att driva bort June från lägenheten misslyckas formar de en oväntad vänskap. Don’t trust the B är verkligen en dold pärla med bland annat James van der Beek (ja, Dawson från Dawson’s Creek) som spelar en fiktiv version av sig själv. Serien finns i två säsonger.

Dokumentär och reality


Chef’s table
Ett måste för alla foodies! Framgångsrika kockar berättar om sin väg in i köket och visar och förklarar sina signaturrätter. Deras passion och driv är fängslande och inspirerande. Den enda nackdelen är att en inte får smaka… Det finns fyra säsonger att njuta av.

Nailed it!
Typ motsatsen till Chef’s Table. Glada amatörer försöker återskapa Pinterestvärdiga tårtor och desserter med minst sagt… spännande resultat. Jag har skrattat så jag grinat! Sjukt roliga Nicole Byer är perfekt som host, huvuddomaren Jacques Torres är underbar och gästerna är både creddiga och underhållande. Finns tyvärr bara en säsong med sex avsnitt men jag hoppas på mer!

RuPaul’s Drag Race
Min guilty pleasure och problematiska favorit, för lord knows att det finns mycket som är ”problematiskt” med RuPaul. Men det är så jävla underhållande! Tänk dig att du slår ihop Top Model och Project Runway och låter drag queens tävla. Hur bra? Älskar alla knäppa utmaningar och larger than life-personligheterna hos de tävlande queensen. Min favoritsäsong är säsong 5. Det finns tio säsonger men av någon mystisk anledning finns bara säsong åtta och nio på Netflix.

Queer Eye
En reboot av den gamla 00-talsserien Queer Eye for the Straight Guy. Fem gaykillar, ”The Fab Five”, åker hem till män som behöver hjälp med stil, inredning och att få ordning på sina liv. Rörande och roligt med spännande personligheter och möten. Finns i en säsong på Netflix.

The Keepers
En dokumentärserie om det olösta mordet på Sister Cathy Cesnik, en nunna som arbetade på en high school i Baltimore i slutet av 60-talet. Serien utforskar vad som egentligen hände och före detta studenters övertygelse att mordet hade något att göra med att en präst, som arbetade på samma skola, misstänks för sexuella övergrepp. Det här är vad jag planerar att sträckkolla näst!

Spänning och drama


The Killing
Mörk och spännande polisserie om kollegorna Linden och Holder som undersöker mordet på 17-åriga Rosie Larsen. Det är något med det regniga Seattle som gör att allt känns tungt och lite tryckt. Jag gillar verkligen hur nyanserade och komplexa alla karaktärer är och själva mordgåtan är spännande och svårlöst. Den bygger på den danska serien Forbrydelsen och finns i fyra säsonger.

Pretty little liars
Serien som kombinerar tonårsdrama med en mordgåta och lite utpressning! Vi får följa Aria, Emily, Hanna och Spencer vars bästa kompis Alison hittas död efter att ha varit försvunnen i ett år. Mitt i sorgen börjar de alla få mystiska sms från någon som kallar sig A, och denna A vet deras mörkaste hemligheter. Och ja, visst kan den ibland vara för dramatisk och invecklad men när den är som bäst är den spännande och extremt binge-vänlig! Den består av sju säsonger och bygger på Sara Shepards bokserie.

Call the midwife
Fantastisk dramaserie som utspelar sig i 50-talets London och följer ett gäng barnmorskor och nunnor som arbetar i den fattiga stadsdelen East End. Första säsongerna fokuserar på den nyexaminerade barnmorskan Jenny Lee och hennes chock när hon ser misären och hur den påverkar kvinnor och barn. Call the midwife visar en viktig bit kvinnohistoria och är baserad på barnmorskan Jennifer Worth memoarer. Det finns sju säsonger och fem av dem finns på Netflix.

Miss Fisher’s Murder Mysteries
Serien följer Miss Phryne Fisher, en lady detective som beväpnad med en pärlbeströdd pistol och sitt skarpa intellekt löser mordgåtor i 1920-talets Melbourne. Spännande, rolig och så himla välgjord! Den bygger på en bokserie av Kerry Greenwood men skaparna har tagit sig vissa friheter och avviker då och då från böckerna. Jag skulle kunna skriva en novell om hur mycket jag älskar den här serien, men istället länkar jag till ett tidigare inlägg där jag hyllat den. Den består av tre säsonger.

Elementary
Av alla Sherlock Holmes-tolkningar jag sett är denna min favorit! Serien uppstod av att skaparna skämtade runt om hur Holmes skulle förhålla sig till en kvinnlig Watson, och sedan insåg de typ ”meh vad är det för jävla tänk egentligen, varför skulle det vara en sådan skillnad? det skulle det ju inte vara!” och gjorde en kickass serie av det. En jättefin aspekt med serien är den vänskap som växer fram mellan Watson och Holmes, ett förhållande som man sällan ser i amerikanska serier där de flesta relationer mellan män och kvinnor tenderar att ha en romantisk eller sexuell underton. Det finns sex säsonger varav fem finns på Netflix.

Sju böcker som påverkat mig och mitt skrivande

”Läs mycket!” är ett återkommande tips när det kommer till att bli bättre på att skriva. För min del tror jag att mitt skrivande föddes ur mitt tidiga bokslukande och när jag skärskådar mig själv och mitt skrivande tycker jag mig se några böcker som påverkat hur jag skriver idag.

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Av alla Astrid Lindgrens fantastiska hjältinnor var Ronja den jag kände mig närmast som barn. Jag vet inte vad det var med Ronja jag kände igen mig i – kanske att jag själv var mer vild än tam som barn. Det var i alla fall något med de djupa skogarna med vildhästar och vildvittror och helvetesgapets skrämmande djup som hänförde mig. Ronjas värld är fortfarande en av de världar som fångat mig bäst och när mina berättelser har utspelat sig i skogen är det Astrid Lindgrens Mattisskogen som inspirerat mig mest.

Agnes Cecilia av Maria Gripe
I mellanstadiet högläste vi Agnes Cecilia i klassen och jag blev så tagen att jag inte kunde vänta, utan lånade boken och läste ut den. Maria Gripe lyckas göra vardagliga ting mystiska och skapar en sådan suggestiv och spöklik stämning. Av alla böcker i den här listan så är det nog Agnes Cecilia jag ser tydligast spår av i de senaste längre projekt jag arbetat med.

Sofies värld av Jostein Gaarder
Sofies värld introducerade mig för idéhistoria vilket jag tror att jag har enorm nytta av när jag skriver.
Det var min filosofilärare till pappa som satte boken i mina händer. Jag tror jag var tolv eller tretton första gången jag läste Sofies värld och den gjorde mig seriöst existentiellt förvirrad. I min dagbok, bland kärleksproblem och kroppskomplex, kan en hitta ontologiska funderingar där jag till slut hittar tröst i Descartes ”cogito, ergo sum”…

En oväntad semester av Marian Keyes
Berättelsen om Rachel Walsh var den första Marian Keyes-boken jag läste och jag blev direkt förälskad i hennes sätt att lättsam och roligt berätta om seriösa grejer. Att läsa Marian Keyes fick mig att förstå ett nytt sätt jag kunde introducera humor i berättelser vars teman på pappret inte ska vara roligt.

Pride and prejudice av Jane Austen
Motvilligt tog jag mig ann Pride and prejudice när vi skulle läsa engelska klassiker i gymnasiet. Och jag måste erkänna att jag började med att fuska och se BBC-serien, den med Colin Firth som mr Darcy. Men jag blev så förälskad i berättelsen och karaktärerna att jag direkt sträckläste boken och Jag är så glad att jag gjorde det. Annars hade jag gått miste om Austens förmåga att gestalta och ironisera över sociala koder, uppfattningar och företeelser i sin samtid. Jag vill påstå att Pride and prejudice (och Austens andra böcker) hjälpte mig att bli bättre på att både gestalta och beskriva karaktärer.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Jag läste den år 2006 och blev så himla golvad. Det var som att den kastade upp mig i luften, lät mig tumla runt och sedan släppte ned mig på marken igen. Den är så vackert skriven och jag gillar berättelsen om ett gäng udda och halvtrasiga figurer som ödet för samman i en lägenhet i Paris. Bokens påverkan på mitt skrivande var enorm – den fick mig att förstå hur en bryter mot skrivregler och konventioner för att skapa känsla och den lärde mig att det var okej att leka med orden.

Big Boned av Meg Cabot
Jag ÄLSKAR Meg Cabot serie om Heather Wells, den forna tonårsstjärnan som jobbar som assistant college dorm director och har en förmåga att snubbla över mysterier bara hon kan lösa. De är skrivna med så mycket kärlek, humor och självdistans! Meg Cabot är expert på roliga parenteser och bra populärkulturella referenser och det har inspirerat mitt egna skrivande så mycket. Min dröm är att det ska komma en till bok i serien, trots att den senaste kom ut 2013 och serien verkar ganska avslutad.

Vilka böcker har påverkat dig och ditt skrivande? Berätta gärna i en kommentar!

Min kärleksförklaring till Kitty Drew

När jag tänker tillbaka på min hungrigaste tid som bokslukare så är böckerna med de röda ryggarna jag ser framför mig. Det är självklart B. Walhlströms ungdomsböcker jag syftar på, eller flickböcker som de äldre titlarna jag hittade bland mammas gamla böcker kallades. Så många timmar som jag spenderat tillsammans med Vicki Barr, Lotta-böckerna, Tvillingarna, Mary, Lou, Klara och Wendy på Lindhöjden. En annan serie jag fullkomligt avgudade var Fem-böckerna av Enid Blyton, som faktiskt gavs ut av Rabén & Sjögren fast den i mitt huvud alltid kategoriserats tillsammans med de röda ryggarna.

Men de böcker jag ändå läst flest av, och fortfarande idag kan läsa om en lat sommardag, är ändå Kitty-böckerna. De första böckerna i serien kom ut på 1930-talet i USA, men först under 1950-talet började de översättas till svenska. Den senast utkomna svenska översättning släpptes under 2000-talet. Som författare till böckerna står Carolyn Keene, vilket är ett pseudonym (de 23 första titlarna skrevs av Mildred Wirt Benson). Med Kittys långa historia kommer självklart en mörk sida – de äldre titlarna är fulla med rasism och klassförakt. I slutet av 50-talet reviderades dock böckerna i ett försök att städa bort de värsta stereotyperna och de böcker som utkommit efter dess är betydligt bättre (men såklart inte perfekta).

Vältummade böcker jag fått från mamma eller hittat på loppis

Med allt detta sagt kanske det är svårt att förstå varför jag älskat serien så mycket. Svaret är Kitty Drew, eller Nancy som hon heter på engelska. Hon är rödblond, smart och modig och snubblar alltid över ett mysterium tillsammans med sina bästa vänner George och Bess. Och hon löser alltid mysteriet och överlistar skurkarna. Som ung tjej var det viktigt att få ta del av narrativ där kvinnor hade agens och där narrativet inte handlade om vem som skulle bjuda ut huvudkaraktären på dejt. Till och med i de äldre böckerna är Kitty otidsenligt självständig och driftig (något som självklart kan förklaras med hennes rika och vita privilegier).

Mysterierna och Kitty som karaktär förändras med tiden. De tidigare böckernas mysterium utspelade sig ofta på i den privata sfären, som gamla gods och herrgårdar, eller på sin höjd på en gammal teater. I de senare böckerna löser Kitty brott under såpoperainspelningar, på konståkningstävlingar och en skola för flygvapnet. Kitty själv får allt mer spelutrymme och respekt ju mer rättigheter och frihet kvinnor får i den verkliga världen. Något som består är dock att någon alltid försöker döda Kitty (ofta genom att preja hennes bil eller sabotera hennes bromsar) och att Kitty blir sövd med kloroform så många gånger att en börjar oroa sig för hon ska få men för livet… Och den ständiga skammandet av Bess för att hon gillar sötsaker och inte är smal, men det är ett ämne som förtjänar sitt eget inlägg!

Om jag ska nämna några favoriter blir det Kitty och dockans hemlighet, Kitty och den talande roboten, Kitty och dagboksmysteriet, Kitty och fönstermysteriet, Kitty och såpoperans hemlighet, Kitty och konståkningsmysteriet, Kitty och mysteriet på Maui, Kitty och falskmyntarligan och Kitty – fara på hög höjd.

Har du läst Kitty-böckerna eller några andra serier från B. Walhlströms ungdomsböcker? Vad tycker du om dem?

Och vinnaren av presentkortet är…

Det har varit så spännande att få veta vilka böcker ni skulle vilja att alla läste – det gav mig dessutom ett gäng titlar att skriva upp på ”att läsa”-listan! Om jag hade råd skulle alla fått ett varsitt presentkort, men den hårda verkligheten är att det bara kan finnas en vinnare och det är… Denise!

Denise tycker att alla borde läsa Vända hem av Yaa Gyasi:

Jag tror nog ändå jag skulle säga Vända Hem av Yaa Gyasi. Det är ju förvisso en nysläppt bok så det kanske är lite väl vågat att börja dra i för stora växlar men den berättartekniken och de livsöden som man möter i Vända Hem är så fantastiska. Det är så välskrivet, genomtänkt och känns verkligen viktigt och lockande på många sätt. Generationsromanen i sin bästa bästa form.

Grattis till Denise och håll utkik efter det digitala presentkortet i inkorgen till den mejl du angav när du kommenterade! Tack till alla som deltog!

Vill du vinna ett presentkort på Bokus?

Hur firar jag lanseringen av min nya hemsida och blogg? Med en tävling för er som hittat hit såklart!

Vill du vinna 200 kronor att shoppa loss på Bokus.com för? Såklart du vill! Allt du behöver göra är att kommentera på det här inlägget och svara på två frågor:

  • Vilken bok tycker du att alla borde läsa minst en gång?
  • Varför just den boken?

Tävlingen öppnar nu och pågår till och med onsdag 18 april klockan 15:00. Därefter väljer jag vinnaren utifrån bästa motivering, annonserar resultatet och mejlar presentkortet till vinnaren. Kom ihåg att ange din mejl när du kommenterar så att jag vet var jag ska skicka presentkortet!

Lycka till!

TÄVLINGEN ÄR NU AVSLUTAD!

12 poddar som hjälper dig överleva vintern

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i januari 2018.

◘ SKÄRINGER OCH MANNHEIMER
Min favoritpodd just nu! Mia Skäringer och Anna Mannheimer har sådan fantastisk kemi och en känner lite som att en sitter med i soffan och lyssnar på två kloka, ärliga och sjukt roliga kompisar. De pratar om ångest, död, klass, livet, ideal, patriarkatet och att de inte är den sortens kvinnor som får jaga med GW. Det finns en ärlighet som jag ofta saknar i andra snackiga podcasts där det ibland kan bli så ängsligt (allt ska vara så rätt).

◘ SPÖKTIMMEN
En svensk podcast om skrämmande grejer, allt från hemsökta hus och demoner till stalkers och olösta mord. Jenny Borg och Linn Larsson är alltid pålästa om det de pratar om och är duktiga på att berätta på ett fängslande sätt. Personligen lyssnar jag helst på de avsnitt som inte handlar om övernaturliga saker utan föredrar när de pratar true crime; olösta mord, seriemördare, kidnappningar och sjuka mord är min grej liksom (och dessutom tycker jag att spöken och sånt är lite för läskigt…).

◘ BUFFERING THE VAMPIRE SLAYER
Är du ett fan av kultserien Buffy the Vampire Slayer? Då kommer du älska det här! Har du inte sett Buffy men är sugen? Då kan du kolla i takt med att du lyssnar på avsnitten. Buffering the Vampire Slayer är nämligen en podcast om serien där ett avsnitt av serien avhandlas i varje avsnitt. Paret Jenny Owen Youngs och Kristin Russo är Buffynördar med stenkoll och på ett roligt sätt diskuterar och analyserar de varje avsnitt. De snackar om vad som åldrats väl, och mindre väl, har inslag som Buffy Fashion Watch och i varje avsnitt skrivs och framförs en sång som handlar om just det avsnittet.

◘ FEMINIST FREQUENCY RADIO
En podcast från Feminist Frequency (känd från en fantastisk webbserie om porträttering av kvinnor i tv-spel) där Anita Sarkeesian, Carolyn Petit och Ebony Astser analyserar populärkultur utifrån ett feministisk perspektiv med utångspunkten att det går att vara kritisk mot media en gillar. Smart, utbildande och väldigt rolig.

◘ LIVET PÅ LÄKTAREN
En mångfacetterad podd som är lätt att sträcklyssna. Maja Nilsson och Sanna Dahlström delar på ett skarpt och roligt sätt med sig av som händer i deras liv och hur de påverkats av att leva tillsammans med två kända fotbollsspelare. De berör allt från hur släktingar plötsligt bara frågar om hur det det är med partern och att stå med en bajsig bebis på IKEA när ett fan vill ta en bild till hur det är att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa.

◘ MOMS AND MURDER
Mammorna Mandy och Melissa ses en gång i veckan och snackar om ett brottsfall, oftast mord. De är bra på att berätta, roliga och har förmågan att på ett respektfullt sätt lätta upp stämningen, även när det handlar om hemska mord. Om du redan lyssnar på och gillar My Favorite Murder är det här absolut en podcast i din smak!

◘ PENNTRICKET
Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg och Cissi Wallins podcast som nyligen återuppstått efter en tid på is. De är roliga, superskarpa och levererar feministiska analyser på löpande band.

◘ EN UNDERBAR POD
Bloggveteranen Clara ”Underbara Clara” Lidström och journalisten Erica Dahlgren gör tillsammans vad jag nog tycker är Sveriges mest välproducerade och proffsiga podcast. De pratar om allt från religion och depression till julpyssel och bakning. I varje avsnitt gör de också något, typ målar, bakar, kokar sylt eller slår in presenter. En Underbar Pod är något så ovanligt som en podcast som är både skarp och supermysig.

◘ SAWBONES
En podcast om knäppa, dumma och äckliga grejer ur medicinsk historia. Dr. Sydnee McElroy och hennes make Justin berättar om hur läkarvetenskapen försökt bota under tiderna… med mer eller mindre lyckade resultat.

◘ MY DAD WROTE A PORNO
Jamie Morton upptäckte att hans pappa självpublicerat erotiska… eller let’s be honest, porriga romaner. Istället för att självdö av skam bestämde han sig för att högläsa ett kapitel varje vecka tillsammans med vännerna James Cooper och Alice Levine. Böckernas utspårade (helt cray-cray!) natur och gängets reaktioner gör det så ofattbart roligt och de får sedan kända gäster som är fans av podden, som t ex Elijah Wood, Rachel Bloom, Mara Wilson och Daisy Ridley. OBS! Inget för den pryde och absolut inget en höglyssnar på i bilen tillsammans med mormor.

◘ GENUSHISTORIEPODDEN
Linda, masterstudent i historia, guidar sin mindre insatta make genom kvinnohistoriens svindlande korridoren och låter oss lyssnare också vara med och bli klokare. En podcast om öden som historien ofta glömt, om kvinnors lidande, upplevelser och framgångar i det förflutna.

◘ ALLTSÅ, HAR DU SETT?
Ja, nu gör jag en fuling här vid sista punkten på listan och tipsar om min egen podcast Alltså, har du sett? Jag, Ch och Ell snackar varje vecka om en tv-serie eller film och ställer frågan ”alltså, har du sett?”. Vi analyserar, hatar, älskar och fördömer. Och så är vi rätt roliga också.

Ytterligare fyra podcasts att ge en chans

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i oktober 2016.

◘ Speccat
I mina ögon Sveriges bästa spelpodd, nästan helt fri från snubbighet med intressanta gäster och både roliga och smarta funderingar. Elisabeth, Niklas och Tommy levererar recensioner av nya speltitlar, delar nostalgiska minnen och diskuterar de senaste nyheterna. Jag älskar att de tar spel på allvar, men inte så mycket allvar att det blir snobbigt eller pretto. Det finns liksom inga tråkiga domar över vad som är ”riktiga spel” eller vilka som är ”riktiga gamers” och ofta har de med tankar om representation i sin analys. Mitt favoritavsnitt hittills har varit Apokattlypsen, så himla roligt! Nya avsnitt kommer ungefär varannan vecka.

◘ My favorite murder
Georgia Hardstark och Karen Kilgariff är vana tv-personligheter som tidigare i år startade en podcast om sitt gemensamma intresse mord och mördare. I varje avsnitt berättar de om varsitt mordfall eller mördare och läser dessutom upp lyssnares inskickade ”hometown murders”, det vill säga mordhistorier från ens hemstad eller som en på annat sätt har en personlig koppling till. Jag tycker det är så himla uppfriskande med en rolig och snackig mordpodcast av tjejer, då det är en typisk grabbig genre. Dessutom uppskattar jag att de aldrig svävar ut i groteska detaljer bara för sakens skull och aldrig hamnat i fällan att glorifiera mördare. Även om de är roliga och raljerande har de alltid en himla respekt och empati för offren. Att deras tagline är ”stay sexy, don’t get murdered” är bara the cherry on top.

◘ The Black Tapes
Ett radiodrama i podcastform, tänk lite som den hajpade De dödas röster, fast läskigare och på engelska. Podcasthosten Alex ska först göra en serie om olika intressanta företeelser, men ganska snart går hon över på att göra en personporträtt av Dr. Strand, som jobbar med att debunka övernaturliga historier. Särskilt intresserad är hon av hans mystiska ”black tapes”, fall som han inte lyckats motbevisa. Vi får ta del av olika ”black tapes”, såväl som Dr. Strands mystiska förflutna. Den är så spännande och läskig att jag inte vågar lyssna om det är mörkt ute och eftersom den är så välproducerad och liknar Serial i formatet känns den ruggigt verklig. Tips till Halloween!

◘ Under huden med Kakan Hermansson
Underbara Kakan gör i samarbete med Elle en podcast om skönhet och smink. I varje avsnitt träffar hon en ny skönhetsälskare och snackar personliga rutiner och favoriter såväl som syn på skönhet. Mitt favoritavsnitt är med Annahita Yazdi som driver bloggen Whinar – smink som killar hatar.

Vill du ha fler tips? Kolla in mitt inlägg med 14 poddtips till!

Miss Fisher löser brott i 40-talets Melbourne

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i maj 2016.

Som jag säkert nämnt tidigare är jag svag för tv-serier om fantastiska kvinnor som utspelar sig i det förflutna. Australienska Miss Fisher’s Murder Mysteries är en sådan serie i toppklass. Serien utspelar sig i Melbourne på slutet av 1920-talet och bygger faktiskt på en bokserie av Kerry Greenwood men skaparna har tagit sig vissa friheter och avviker då och då från böckerna.

Som namnet antyder är det en deckarserie med fokus på mord. I huvudrollen ser vi Essie Davis som Phryne Fisher, en självständig, intelligent och modig kvinna som växte upp i fattigdom. I samband med att första världskriget skördade liv föll det sig så att hennes pappa ärvde både adlig titel och förmögenhet vilket skickade miss Fisher på en rejäl klassresa, från fattig till aristokrat. När serien börjar återvänder hon till Melbourne och när en väns make blir mördad involverar hon sig i fallet och möter därmed den arbetslösa hushållerskan Dot, som ska komma att bli hennes ”companion” och nära vän.

Miss Fisher bestämmer sig efter sitt första fall för att bli en ”lady detective”, och anledningen bakom hennes passion och fallenhet för att utreda mord verkar vara högst personlig – när hon var liten försvann hennes yngre syster plötsligt utan spår. Kriminalkommissarien Jack Robinson är först både skeptisk och motvillig när det gäller miss Fishers hjälp, men accepterar ganska snart att hon kommer vara en del av hans arbete framöver och de utvecklar genom seriens gång en otrolig kemi, sådär att det nästan sprakar om dem när de har scener tillsammans. Jack är för jäkla stilig också…

Miss Fisher är en fantastisk karaktär, full med kvicka comebacks, genialiska planer och hennes pengar och ställning ger henne en mängd friheter som kvinnor under perioden annars inte hade. Hon vägrar låta sig definieras och fångas av en man och sättet som hon hela tiden har nya flörtar påminner om hur vi annars bara är vana att se män hålla på i t ex Bond-filmer och liknande, förutom att hon faktiskt möter alla sina älskare med respekt och ömsinthet.

Utöver miss Fisher möter vi massor av intressanta och välskrivna kvinnliga karaktärer. Förutom att handla en hel del om kvinnor och kvinnors omständigheter så tar serien upp ämnen som klass, aborträtt och sexuell läggning. Det finns en hel del att förbättra när det gäller exotifieringen av de de kinesiska karaktärerna och serien utspelar sig under en period då den australienska ursprungsbefolkningen förtrycktes obarmhärtigt utan att det riktigt adresseras… så ja, den har sina problem.

Mordgåtorna då? Jo, de är alltid spännande och väldigt varierande, men den stora behållningen med serien är karaktärerna och hur deras relationer utvecklas. Rent estetiskt är serien en av de bästa jag sett, den lyckas fånga periodens känsla i både miljöer och kläder. Miss Fishers outfits är fantastiska!

Det finns tre säsonger av Miss Fisher’s Murder Mysteries som går att se på Netflix.

Recension av Jag lever, tror jag

Ursprungligen publicerat på hannamariefiddeli.blogg.se i mars 2016.

Först och främst: jag känner författaren till den här boken. Det säger jag både för att skryta och för att det kan vara bra att ha det sagt, transparens och allt det där ni vet. Christine Lundgren, eller Chriss som jag känner henne som, är BFF till min väldigt goda vän Ell och på Ells blogg kan ni läsa en författarintervju med Chriss. Nu till själva recensionen.

Jag lever, tror jag är Christines bokdebut och även om boken kategoriseras som Young Adult (unga vuxna) så tycker jag att även de som för länge sedan passerat sin unga vuxenhet ska ge den en chans, eftersom jag tror att det är skitbra för äldre vuxna att fortsätta ta del av ämnen och samtal som rör yngre. Handlingen berättas ur 18-åringa Kims perspektiv. Efter en engelsklektion under sista året på gymnasiet får hon reda på att hennes allra bästa vän Moa har kört ihjäl sig.

Berättelsen är uppdelad i dagar och vi får följa hur Kim försöker ta sig fram i en värld som fortsätter att existera och rulla på, trots att hennes egen existens har slagits i spillror. De första 40 dagarna hade jag svårt att andas, för sorgen och chocken var så påtaglig och obehaglig, och även om jag inte gått genom något sånt var det lätt att relatera, för alla har vi väl personer i vårt liv vars död skulle slita sönder världen för oss. Fyfan, jag får hjärtsnörp bara jag tänker på det. Jag är jätteimponerad över hur Christine lyckas porträttera känslan utan att falla in i klyschor om sorg och död, men ändå göra det så oerhört relaterbart.

Jag lever, tror jag är en berättelse om personer som måste fortsätta leva efter att någon dör, om de som blivit kvar och hur alla berörs när någon försvinner, även de en kanske inte tänker på vid första anblicken. Den lyckas, utan att bli melodramatisk, berätta en historia om sorg och saknad, om att samtidigt som en sörjer sin närmaste vän tvingas fundera på vad en vill med sitt liv och hur en förhåller sig till folk i sin omgivning. Dessutom lyckas den vara väldigt rolig, i all svärta. Vad händer till exempel om en mikrar youghurt? Ingen vet (men jag tänker att Chriss borde göra det i en youtubevideo för att marknadsföra sin bok).

Moas död är bokens mysterium – varför satte hon sig i en bil och körde fast hon hade druckit? Varför fanns det inga bromsspår? Trots att vi aldrig får möta Moa under bokens gång får vi en bild av henne genom andra människors ögon och minnen och det gör nästan att en själv börjar sörja henne, att en blir ledsen över att en aldrig fick se henne ”på riktigt” i boken (eller så är jag bara sjuk i huvudet?). Som någon som själv älskar att utforma karaktärer och skriva väldigt karaktärsdrivna berättelser är jag så himla glad över och imponerad av att ingen av bokens karaktärer känns endimensionella eller enkelspåriga – de känns som äkta personer, med verkliga känslor och inte alltid så logiska sätt att agera.

Utan att bry mig om att fundera över huruvida jag är partisk eller inte tänker jag besluta att det här är EN FANTASTISK BOK – välskriven, spännande och i princip helt fri från klyschor. Läs den! Den går att köpa på bland annat Adlibris, Bokus och CDON.