HANNA MARIE K

Fanfiction – är du Anne Rice eller Stephenie Meyer?

Fanfiction, vilket grej va? Att som fan kunna bygga vidare på ett fiktivt universum man älskar och samtidigt öva upp sitt skrivande. Fanfiction är nämligen fiktion skapad av fans som använder redan existerande världar och/eller karaktärer. Genom fanfiction kan man göra en sidokaraktär till huvudkaraktär, utforska vad som kunde ha hänt om berättelsen tagit en annan vändning eller helt enkelt berätta om två karaktärer man tycker skulle bli ihop. För många är fanfiction vägen till att för första gången låta andra ta del av det de skrivit, genom att publicera den på någon av de många fanfiction-sidor som finns.

Jag upptäckte fenomenet fanfiction på högstadiet, och även om jag nog redan varit inne och snuddad vid sysslan utan att ha ett namn på det var det som en helt ny värld öppnade sig. Var det alltså fler som ville skriva egna berättelser med Harry Potter-världen som stödhjul? Och fanns det folk som kanske ville läsa det jag skrev? Jag började skriva med en sällsynt frenesi som jag nog inte upplevt sedan dess. Harry Potter-sidan med stort S på den tiden var hogwarts.nu och det var också där jag började lägga ut min fanfiction.

Så här i efterskott är själva berättelsen inte något att hänga i granen (och den var dessutom en klyschig ”ny elev börjar på Hogwarts och blir bästis med X och tillsammans med X”-historia) men av någon anledning fick den många läsare. Att få respons, både hyllningar och konstruktiv kritik, var seriöst en av de viktigaste ingredienserna för att jag skulle fortsätta skriva och utvecklas. Jag fick självförtroende, jag lärde mig att fortsätta skriva även när jag inte hade lust och jag insåg hur mycket jag gillade att andra tog del av det jag skrev.

Som ett nördigt fan tycker jag alltså att fanfiction är toppen. Men som aspirerande författare då? Hur tänker jag kring att en dag kanske få erfara att folk skriver fanfiction om min värld och mina karaktärer?

Bland författare finns ingen konsensus. Åsikterna kan vara vitt skilda; vissa föraktar fanfiction, andra tillåter det på nåder medan andra älskar det. Låt oss till exempel titta på Anne Rice och Stephenie Meyer, författare till varsin populär vampyrserie. Anne Rice är känd för sin motvilja när det kommer till fanfiction. Hon förbjöd sina fans att skriva fanfiction och lät sina jurister skicka varningar via mejl till de som skrev fanfiction, vilket skrämde författarna vilka ofta var tonåringar eller unga kvinnor. Det resulterade i att fanfiction om Rices verk ofta gömdes i låsta forum. Stephenie Meyer har däremot accepterat fanfiction och på hennes officiella hemsida fanns länkar till hennes favoriter. Det faktum att hon inte stämt skiten ur E. L. James, vars Fifty shades-serie från början var en Twilight-fafiction, visar också på hur hennes inställning skiljer sig från Rice. Men hon la ändå till denna brasklapp:

As long as the writers of it, move on from it. I think it’s sad to spend so much energy on something you can’t own. And that makes me a little bit sad because all these talented kids should be, ya know, get your story out from under the bed and get it out there.

Själv skulle nog fanfiction bara gör mig oändlig smickrad. Tänk att ha skapat en värld och karaktärer levande nog för att få andras kreativitet att väckas! Visst kan jag förstå de författare som känner en väldig äganderätt över sitt verk, men att tro att man kan förbjuda fanfiction känns både naivt och som ett snabbt sätt att alienera sina läsare. När det gäller den mer grafiska typen av fanfiction (ja, vi snackar både erotik och ren porr) kan jag se problem när verket som fanfiction bygger på riktar sig till barn. Det finns en hel del urspårad Harry Potter-fanfiction out there och jag skulle inte vilja att barn snubblade över den när de råkar googla på något oskyldigt. JK Rowling uppmanade därför fanfiction-författare att noga gömma sådant material bakom spärrar och varningar som hindrade barn att hitta olämpliga berättelser.

När det kommer till det juridiska är fanfiction lite av en gråzon av skäl som jag kan alldeles för lite om för att kunna förklara. Vad jag dock vet är att fanfiction la grunden för att jag skulle utveckla mitt skrivande och en dag kunna skriva självständiga berättelser. Det gav mig modet att testa nya stilistiska drag och erfarenhet nog att utveckla en egen röst (som såklart har förändrats sen jag var tonåring). Att få fin respons på det jag la ut gav mig välbehövligt självförtroende och jag är fortfarande tacksam till alla som läste och lämnade kommenterar på det jag skrev, för utan det skulle jag kanske inte fortsatt att skriva mig genom tonåren.

Vad har du för erfarenhet av fanfiction? Och vad tycker du om det, både som fan och författare?

Header photo credit: Carli Jeen

Mina favoriter år 2018

Bästa serierna
Jag har upptäckt och sett så himla många bra nya serier i år! De tre stora favoriterna är Call the midwife, Community och The Office. De första två säsongerna av Bron var skitbra, American Vandal är en riktigt bra true crime-parodi, Ugly Delicious gör en hungrig och fascinerad och första säsongen av Stranger things var spännande och bra. Måste nämna Nailed it, One day at a time, Queer Eye, Free Rein, Patriot Act, The Keepers och Santa Clarita Diet också. Och Game of Thrones såklart, är ju bara ett par säsonger in men älskar den.

Bästa filmerna
Black Panther var den enda filmen jag såg på bio och den var svinbra, den första Marvelfilm på länge som lyckats engagera mig. I början av året såg jag Easy A och den var riktigt rolig och smart.

Bästa skivan
First Aid Kits nya skiva Ruins.

Bästa låtarna
thank u, next – Ariana Grande
Girls like girls – Hayley Kiyoko
It’s a shame – First Aid Kit
Fireworks – First Aid Kit
Capital Letters – Hailee Steinfeld

Bästa musikvideon
Är jag en basic bitch om jag säger thank u, next? Älskar tjejfilmer från det tidiga 2000-talet så den var som gjord för mig.

Bästa poddarna
Under året tröttade jag på poddar med konceptet ”vi är sköna folk som gillar att snacka strunt i 50 min” och lyssnade mer på nischade poddar. Favoriterna var Meningen med pixel om spel och Billgren Wood som trendspanar och snackar om mat, mode, inredning och sånt.

Bästa Youtubers
Gamla favoriter som varit favoriter även i år är Lindsay Ellis och hbomberguy. De levererar alltid välgjorda och smarta videoessäer om populärkultur. I år upptäckte jag Contrapoints som också gör skitbra videoessäer och Jenny Nicholson som är så rolig och träffsäker om populärkultur.

Bästa bloggarna
Elin Kero och Sandra Beijer har varit favoriterna i år.

Bästa hudvården
Calm Soothing Toner och Skin Recovery Hydrating Treatment Mask från Paula’s Choice, Mandelic Acid 5% Skin Prep Water från Wishtrend och Beauty Sleep Accelerator från Soap & Glory.

Bästa sminket
Backlight Priming filter från BECCA och Infinity Filter Loose Setting Powder från Linda Hallberg.

Nej, jag har inte sett Fantastic Beasts-filmerna och nu ska jag berätta varför

”Va, har du inte sett Fantastic Beasts and where to find them?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan från folk som vet att jag är ett massivt Harry Potter-fan (till den grad att jag brukade arrangera konvent och wizard rock-konserter). Och jag fattar varför, det låter ju jättekonstigt att jag inte skulle gå och se en film som utspelar sig i samma universum som böckerna jag varit ett fan av i snart 20 år.

Så här kommer helt enkelt förklaringen. Tre anledningar till att jag inte sett Fantastic Beasts-filmerna och inte heller har några planer på att göra det. Obs att det här varför jag personligen inte sett dem och jag har inget problem med att andra uppskattar dem (trots att jag valt en något salty headerbild…).

1. Castingen

Redan vid castingen började jag skruva på mig. En av de vanligaste kritikerna mot Harry Potter-serien är att den är övervägande vit. Ingen av huvudkaraktärerna, eller de viktigaste sidokaraktärerna, är annat än vita. Visst spelas Hermione av Noma Dumezweni, som är svart, i pjäsen The Cursed Child och Rowling har halvhintat att bok-Hermione också skulle kunn vara svart, men det är inget som är uttalat eller tydligt i böckerna. Även i Harry Potter-filmerna har de valt att köra på en cast som är övervägande vit, till den grad att man recastade Lavender Brown från svart till vit när hon plötsligt fick en större roll i sjätte filmen.

När det kommer till Fantastic Beasts hade man alla möjligheter att göra om och göra rätt med sin casting. Många av karaktärerna är skapade enbart för filmen och huvudkaraktären Newt Scamander fick vi aldrig en beskrivning, varken i HP-serien eller boken Fantastic Beasts and where to find them. But alas, the main cast was white again och people of color är undanknuffade till biroller och kärleksintressen som offrar sig för att ge vita karaktärer lite karaktärsutveckling. Och så har vi ju Johnny Depp. Mer om den skiten i nästa punkt.

2. Det problematiska

Jag hatar egentligen ordet ”problematiskt” för det har kommit att bli ett sånt diffust ord som egentligen inte säger någonting. Men det funkar bra som rubrik för den här punkten.

Efter att första filmen kommit ut blev det uppenbart att Johnny Depp skulle spela Grindelwald och ha en stor roll i filmserien. Förutom att jag kan tänka mig hundra personer som passar bättre in på beskrivningen ”Grindelwald had golden-blond hair and a ”merry, wild” and “handsome” face. Harry Potter thought he had ”a Fred and George-ish air of triumphant trickery about him”.” så verkar Depp inte vara den skönaste snubben i världen. Och ja, jag vet att det finns fler skådespelare som är svin och som bettet sig abusive mot sina partners. Jag har säkerligen sett, och gillat, filmer där såna har medverkat. Men om jag kan undvika det så ja, då gör jag det gärna. Och jaaa jag vet att han inte är dömd och att det är ”ord mot ord”, men är det en regel jag lever efter här i livet så är det att tro på kvinnor.

När andra filmen sedan var på ingång och det stod klart att det inte skulle framgå att Dumbledore är gay utan att det återigen dömdes irrelevant kände jag bara att jag nog skulle fortsätta att inte se filmerna. Och sen är det ju hela Nagini-grejen som bara är så proppfull med rasistiska undertoner (här finns en bra text om det). Nej, det slipper jag helst se.

3. Mitt enorma ointresse

Jag fattar att man vill göra filmer om gulliga djur så att man kan sälja mjukisdjur till barn, men om sanningen ska fram så är jag ohyggligt ointresserad av Newt Scamander. Och av Dumbledores förflutna, herregud, en stor del av sista boken handlade ju om det, behövdes det verkligen mer?! Det finns hundra berättelser jag är mer intresserad av. Jag vill veta mer om Minerva McGonagall! Jag vill se hur Kingsley Shacklebolts tid som trolldomsminister blev; politiska intriger och försök att städa upp korruptionen inom ministeriet. Visa oss grundandet av Hogwarts (tänk typ Harry Potter meets GoT). Ge mig en film om Lily och Petunia Potter! Fan vad spännande!

Fantastic Beasts-filmerna känns lite som Star Wars-prequelsen. De berättar historier som kunde ha lämnats ifred, skriver om detaljer som får jobbiga konsekvenser för den första serien och vill sälja miljoner leksaker och gulliga djur.

Men vet ni vad det betyder??? Att vi om typ 15 år borde få ett gäng jättebra Harry Potter-uppföljare med betydligt bättre mångfald när det kommer till casting. Kanske kommer den handla om… Harrys barnbarn? Det borde ge trollkarlsvärlden nog med tid för att glömma Voldemorts ondska och bli slappa nog för att tillåta nya fascistiska idéer att börja bubbla. Precis som i vår egen värld. Och då kan vi få en episk berättelse om hur Harrys barnbarn med vänner försöker stoppa en nyfascistisk rörelse från att ta makten. Det låter betydligt mer spännande än nifflare och konstiga visioner om Förintelsen.

Header photo credit: Jilbert Ebrahimi

Hus och rum från filmer och serier jag vill flytta in i

Efter att ha läst Det Barkar Åt Skogens fantastiska inlägg om vilka bondskurkars högkvarter hon helst vill bo i (in och läs med er, det bästa jag sett på länge!) började jag såklart fundera på vilka on screen homes jag skulle vilja flytta in i. Så här kommer helt enkelt ett gäng hem från film och serier där jag inte skulle haft något mot att bosätta mig.

Nonnatus House i Poplar

Ja, jag vet att London-stadsdelen Poplar var både fattig och nedgången under tiden Call The Midwife utspelar sig och att det därmed inte var rosor och solsken att leva och verka där. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma om att få flytta in hos systrarna och barnmorskorna på Nonnatus House.


De där mörka träsnickerierna tillsammans med det pastelligt sena 50-talet och tidiga 60-talet alltså. Så fint. Tänk att få vara en av barnmorskorna och sitta med runt bordet och skvallra om kärlek och sugklockor.

Alex omgjorda lagerbyggnad

I de tidiga tonåren såg jag 80-talsklassikern Flashdance och det faktum att huvudkaraktären Alex bodde i en stor jävla lagerlokal som gjorts om till hem var typ det coolaste jag sett i mitt liv. Det gav också upphov till en massa surfande på Hemnets ”övrigt”-kategori i jakt på min egen lagerbyggnad som jag kunde omvandla till ett coolt boende. Hur jag tänkte att mitt studiebidrag skulle räcka till det har jag ingen aning om.


Men titta själva vad coolt! Massa plats, råa industriella detaljer och lagom stökigt.

Dr Mauras Isles kök

För det första: om du ens gillar kriminalserier lite måste du se Rizzoli & Isles! Så himla bra serier som följer en kvinnlig detective och en kvinnlig rättsläkare som är bästisar och har världens finaste relation. Dr Isles stil och smak är oklanderlig och hennes kök är inget undantag.


Så rustikt, smakfullt och amerikanskt. Den där vinkylen skulle jag fylla med Fanta Lemon och sen skulle jag ha pizzakväll en gång i veckan med smarta kvinnor som vill prata om true crime.

Amélies kök i Montmartre

Amélie från Montmartre förändrade typ mitt liv när jag var 14 år. Det var en bästa filmen jag någonsin sett och födde min dröm om Paris och raklugg. Hela filmen är väldigt visuellt vacker och full med intressanta miljöner. Självklart besökte jag caféet där Amélie jobbar när jag som nybliven 18-åring drog till Paris med två kompisar. Men hennes kök är det finaste i filmen.


Så varmt med bulligt kylskåp, draperi och rött rött och återigen rött. Tror det var det här som fick mig att vilja måla mitt rum rött… mamma och jag nådde en kompromiss och hon målade dörrkarmarna till mina garderober röda.

Miss Fishers hus i Melbourne

Miss Fisher´s Murder Mysteries är en 20-talsdröm när det kommer till miljöer och kläder. Allra bäst är Miss Fisher´s fantastiska hus. Pampigt med så mycket fina mönster och djupa färger.


Hennes sovrum! Den gröna färgen i hennes salong! Hur köket inte är lika modernt och vågat som resten av huset och hur det makes sense. Älskar känslan för detaljer serien!

Köket från Practical Magic

Eller Magiska systrar, som den heter på svenska. Lite knäpp men bra film om systrar som är häxor. Och jag älskar allt som har med häxor att göra.


Men det jag minns mest från filmen är deras FANTASTISKA kök. Vill stå där och bränna salvia och hålla på med mina kristaller.

Huset från handen som gungar vaggan

Okej så det är ju inte precis en mysig eller trevlig film. Men om man kan se bortom den creepy nanny som försöker nästla sig in i deras liv så bor familjen fan jävligt fint.


Asfint hus med goda möjligheter till odling (växthus!), ljust kök och en fin mix av mörka möbler och vita snickerier. Sign me up. Minus nannyn alltså.

Header photo credit: rawpixel

Det är klart att spel kan vara kultur

Jag har spelat ganska mycket senaste månaderna. Jag har stoppat en apokalyps i Shadow of the Tomb Raider, varit en dejtande pappa i Dream Daddy, byggt hus i Sims 4 och upptäckt World of Warcraft. Jag har också lyssnat en del på spelpoddar och just nu lyssnar jag genom podden Meningen med pixel. I ett avsnitt från tidigare i år spelades det upp klipp från en populär podd som görs av två feministiska kulturprofiler. I klippen sägs bland annat att spelande är äckligt, fel, depressivt och att det vore kul/intressant att förbjuda spel i ett år, och de drämmer dessutom till med de bevingade orden ”men det får man inte säga”. Och alltså, jag fattar att deras rant delvis är en reaktion på en toxisk maskulinitetskultur som finns i, och runt, spel och spelande. Det finns de som spelar för mycket, och av fel anledningar. Det finns en uppsjö av problem i kulturen som omger spel. Herregud, som spelande tjej är en väl medveten om problematiken.

Men de säger också att spel inte är kultur. Och då känner jag typ att varför inte? Nu får jag lov att damma av mina gamla kulturvetarkunskaper, men begreppet kultur är jävligt brett. När en snackar kultur i relation till spelande antar jag dock att det är det kvalitativa kulturbegreppet som åsyftas – olika uttryck för människans ”andliga odling”. Estetiskt skapande med andra ord: musik, teater, film, litteratur, konst. Det är supervanligt att inte vilja räkna med tv och dataspel, men å andra sidan har nya företeelser alltid fått kämpa för att bli en del av kulturbegreppet. Den skönlitterära romanen ansåg liksom en gång i tiden vara trash som skulle fördärva sinnet på läsaren.

Jag tänker att inställningen ”spel är inte kultur” nästan förutsätter att en har jävligt dålig koll på spel. Synen på spel bygger då bara på rubriker om spelberoende, annonser för senaste Call of duty och kanske nått minne av typ Mario på Supernintendo. Men det är ju lite som att jag skulle bilda mig en uppfattning om film som kulturform utifrån att kolla vad som går på bio. Då skulle jag tro att film bara är typ superhjältefilmer och porrig romantik. Få personer skulle nog döma ut film som kulturmedium bara för att American Pie fick tre uppföljare och fyra spinoffs. Ännu färre skulle nog förkunna att litteratur inte är kultur bara för att Fifty Shades of Grey-serien existerar.

Spel är liksom inte bara att skjuta snabbt och jaga highscores. Det är också What remains of Edith Finch, Life is Strange och Gone home. Det är att grina till prologen av The Last of Us, att bli fascinerad av de filosofiska undertonerna i BioShock, att våndas över moraliska val i Mass Effect och att bli andlös av en vacker vy i The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Spel är ett medium som kan användas av kreatörer, precis som film och böcker. Ett spel blir såklart vad dess skapare gör det till, men själva mediet går att använda till känslosamma narrativ, filosofiska teman och intressanta visuella val. Och ge mig möjlighet att få bygga väldigt snygga hus i Sims 4, såklart.

Photo credit: Harpal Singh

15 tv-serier att bingea på Netflix i sommar

Med värme och semester kommer ledig tid att gotta ned sig i Netflix utbud av tv-serier. Men med det enorma, ja nästan överväldigande, utbudet av tv-serier är det ibland svårt att veta vart en ska börja. Därför kommer här femton serietips när du behöver lite hjälp att bestämma vad som ska få hålla dig sällskap i soffan. Fram med glassen så kör vi!

Komedi och satir

American Vandal
En true crime mockumentary som för tankarna till Serial och Making a Murder. Tjugosju bilar på Hanover High Schools personalparkering har blivit nedklottrade med stora snoppar och skolans resident stoner kid Dylan Maxvell är avstängd, misstänkt för brottet. Hans skolkamrater, amatörfilmarna Peter och Sam, gör en dokumentär om incidenten och försöker gå till botten med Dylans skuld och vem som är skyldig om han inte är det. Jag är själv ett stort fan av true crime och sättet American Vandal parodierar genren är briljant – resultatet är både roligt och spännande. Serien består av en säsong och en andra är på g!

Brooklyn Nine-Nine
Kanske det roligaste som finns att se på hela Netflix! Serien följer ett gäng unika anställda i Brooklyns 99th Precinct men det är mer en arbetsplatskomedi än en polisserie. Varenda karaktär är välskriven, lätt att tycka om och så rolig, men min favorit är Terry Crews i rollen som biffiga Terry Jeffords som älskar yoghurt och sina döttrar Cagney och Lacey. Brooklyn Nine Nine visar att det går att göra en rolig serie som skämtar om känsliga ämnen utan att vara rasistisk, sexistisk eller bajsig på andra sätt. Stort plus för fin representation av people of color såväl som HBTQ! Serien finns i fem säsonger och fyra finns ute på Netflix.

One day at a time
Så himla fin sitcom om en kubansk-amerikansk familj bestående av mamma Penelope, barnen Elena och Alex och mormor Lydia. Det kanske är ironiskt att den stora behållningen inte humorn, utan allvaret. Serien räds inte för att porträttera och diskutera tunga ämnen som psykisk ohälsa, rasifiering och sexualitet, och den gör det på ett finkänslig och realistiskt sätt. Serien finns i två säsonger.

The Good place
Om Brooklyn Nine-Nine är roligast på Netflix så innehar The Good Place en tät andra plats. Fantastiska Kristen Bell spelar Eleanor som efter sin död finner sig i ”the good place”, en himmelsk plats dit bara de som levt ett gott liv kommer. Eleanor inser snabbt att de förväxlat henne med en annan Eleanor och att hon själv egentligen hör hemma i ”the bad place”, och nu måste hon göra allt för att dölja sanningen. Så himla rolig och knäpp! Det finns två säsonger på serien och en ligger ute på Netflix!

Don’t Trust the B—- in Apartment 23
Underskattad och rolig serie om partytjejen Chloe och helylle June som delar lägenhet i New York. När Chloes galna försök att driva bort June från lägenheten misslyckas formar de en oväntad vänskap. Don’t trust the B är verkligen en dold pärla med bland annat James van der Beek (ja, Dawson från Dawson’s Creek) som spelar en fiktiv version av sig själv. Serien finns i två säsonger.

Dokumentär och reality


Chef’s table
Ett måste för alla foodies! Framgångsrika kockar berättar om sin väg in i köket och visar och förklarar sina signaturrätter. Deras passion och driv är fängslande och inspirerande. Den enda nackdelen är att en inte får smaka… Det finns fyra säsonger att njuta av.

Nailed it!
Typ motsatsen till Chef’s Table. Glada amatörer försöker återskapa Pinterestvärdiga tårtor och desserter med minst sagt… spännande resultat. Jag har skrattat så jag grinat! Sjukt roliga Nicole Byer är perfekt som host, huvuddomaren Jacques Torres är underbar och gästerna är både creddiga och underhållande. Finns tyvärr bara en säsong med sex avsnitt men jag hoppas på mer!

RuPaul’s Drag Race
Min guilty pleasure och problematiska favorit, för lord knows att det finns mycket som är ”problematiskt” med RuPaul. Men det är så jävla underhållande! Tänk dig att du slår ihop Top Model och Project Runway och låter drag queens tävla. Hur bra? Älskar alla knäppa utmaningar och larger than life-personligheterna hos de tävlande queensen. Min favoritsäsong är säsong 5. Det finns tio säsonger men av någon mystisk anledning finns bara säsong åtta och nio på Netflix.

Queer Eye
En reboot av den gamla 00-talsserien Queer Eye for the Straight Guy. Fem gaykillar, ”The Fab Five”, åker hem till män som behöver hjälp med stil, inredning och att få ordning på sina liv. Rörande och roligt med spännande personligheter och möten. Finns i en säsong på Netflix.

The Keepers
En dokumentärserie om det olösta mordet på Sister Cathy Cesnik, en nunna som arbetade på en high school i Baltimore i slutet av 60-talet. Serien utforskar vad som egentligen hände och före detta studenters övertygelse att mordet hade något att göra med att en präst, som arbetade på samma skola, misstänks för sexuella övergrepp. Det här är vad jag planerar att sträckkolla näst!

Spänning och drama


The Killing
Mörk och spännande polisserie om kollegorna Linden och Holder som undersöker mordet på 17-åriga Rosie Larsen. Det är något med det regniga Seattle som gör att allt känns tungt och lite tryckt. Jag gillar verkligen hur nyanserade och komplexa alla karaktärer är och själva mordgåtan är spännande och svårlöst. Den bygger på den danska serien Forbrydelsen och finns i fyra säsonger.

Pretty little liars
Serien som kombinerar tonårsdrama med en mordgåta och lite utpressning! Vi får följa Aria, Emily, Hanna och Spencer vars bästa kompis Alison hittas död efter att ha varit försvunnen i ett år. Mitt i sorgen börjar de alla få mystiska sms från någon som kallar sig A, och denna A vet deras mörkaste hemligheter. Och ja, visst kan den ibland vara för dramatisk och invecklad men när den är som bäst är den spännande och extremt binge-vänlig! Den består av sju säsonger och bygger på Sara Shepards bokserie.

Call the midwife
Fantastisk dramaserie som utspelar sig i 50-talets London och följer ett gäng barnmorskor och nunnor som arbetar i den fattiga stadsdelen East End. Första säsongerna fokuserar på den nyexaminerade barnmorskan Jenny Lee och hennes chock när hon ser misären och hur den påverkar kvinnor och barn. Call the midwife visar en viktig bit kvinnohistoria och är baserad på barnmorskan Jennifer Worth memoarer. Det finns sju säsonger och fem av dem finns på Netflix.

Miss Fisher’s Murder Mysteries
Serien följer Miss Phryne Fisher, en lady detective som beväpnad med en pärlbeströdd pistol och sitt skarpa intellekt löser mordgåtor i 1920-talets Melbourne. Spännande, rolig och så himla välgjord! Den bygger på en bokserie av Kerry Greenwood men skaparna har tagit sig vissa friheter och avviker då och då från böckerna. Jag skulle kunna skriva en novell om hur mycket jag älskar den här serien, men istället länkar jag till ett tidigare inlägg där jag hyllat den. Den består av tre säsonger.

Elementary
Av alla Sherlock Holmes-tolkningar jag sett är denna min favorit! Serien uppstod av att skaparna skämtade runt om hur Holmes skulle förhålla sig till en kvinnlig Watson, och sedan insåg de typ ”meh vad är det för jävla tänk egentligen, varför skulle det vara en sådan skillnad? det skulle det ju inte vara!” och gjorde en kickass serie av det. En jättefin aspekt med serien är den vänskap som växer fram mellan Watson och Holmes, ett förhållande som man sällan ser i amerikanska serier där de flesta relationer mellan män och kvinnor tenderar att ha en romantisk eller sexuell underton. Det finns sex säsonger varav fem finns på Netflix.

Sju böcker som påverkat mig och mitt skrivande

”Läs mycket!” är ett återkommande tips när det kommer till att bli bättre på att skriva. För min del tror jag att mitt skrivande föddes ur mitt tidiga bokslukande och när jag skärskådar mig själv och mitt skrivande tycker jag mig se några böcker som påverkat hur jag skriver idag.

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Av alla Astrid Lindgrens fantastiska hjältinnor var Ronja den jag kände mig närmast som barn. Jag vet inte vad det var med Ronja jag kände igen mig i – kanske att jag själv var mer vild än tam som barn. Det var i alla fall något med de djupa skogarna med vildhästar och vildvittror och helvetesgapets skrämmande djup som hänförde mig. Ronjas värld är fortfarande en av de världar som fångat mig bäst och när mina berättelser har utspelat sig i skogen är det Astrid Lindgrens Mattisskogen som inspirerat mig mest.

Agnes Cecilia av Maria Gripe
I mellanstadiet högläste vi Agnes Cecilia i klassen och jag blev så tagen att jag inte kunde vänta, utan lånade boken och läste ut den. Maria Gripe lyckas göra vardagliga ting mystiska och skapar en sådan suggestiv och spöklik stämning. Av alla böcker i den här listan så är det nog Agnes Cecilia jag ser tydligast spår av i de senaste längre projekt jag arbetat med.

Sofies värld av Jostein Gaarder
Sofies värld introducerade mig för idéhistoria vilket jag tror att jag har enorm nytta av när jag skriver.
Det var min filosofilärare till pappa som satte boken i mina händer. Jag tror jag var tolv eller tretton första gången jag läste Sofies värld och den gjorde mig seriöst existentiellt förvirrad. I min dagbok, bland kärleksproblem och kroppskomplex, kan en hitta ontologiska funderingar där jag till slut hittar tröst i Descartes ”cogito, ergo sum”…

En oväntad semester av Marian Keyes
Berättelsen om Rachel Walsh var den första Marian Keyes-boken jag läste och jag blev direkt förälskad i hennes sätt att lättsam och roligt berätta om seriösa grejer. Att läsa Marian Keyes fick mig att förstå ett nytt sätt jag kunde introducera humor i berättelser vars teman på pappret inte ska vara roligt.

Pride and prejudice av Jane Austen
Motvilligt tog jag mig ann Pride and prejudice när vi skulle läsa engelska klassiker i gymnasiet. Och jag måste erkänna att jag började med att fuska och se BBC-serien, den med Colin Firth som mr Darcy. Men jag blev så förälskad i berättelsen och karaktärerna att jag direkt sträckläste boken och Jag är så glad att jag gjorde det. Annars hade jag gått miste om Austens förmåga att gestalta och ironisera över sociala koder, uppfattningar och företeelser i sin samtid. Jag vill påstå att Pride and prejudice (och Austens andra böcker) hjälpte mig att bli bättre på att både gestalta och beskriva karaktärer.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Jag läste den år 2006 och blev så himla golvad. Det var som att den kastade upp mig i luften, lät mig tumla runt och sedan släppte ned mig på marken igen. Den är så vackert skriven och jag gillar berättelsen om ett gäng udda och halvtrasiga figurer som ödet för samman i en lägenhet i Paris. Bokens påverkan på mitt skrivande var enorm – den fick mig att förstå hur en bryter mot skrivregler och konventioner för att skapa känsla och den lärde mig att det var okej att leka med orden.

Big Boned av Meg Cabot
Jag ÄLSKAR Meg Cabot serie om Heather Wells, den forna tonårsstjärnan som jobbar som assistant college dorm director och har en förmåga att snubbla över mysterier bara hon kan lösa. De är skrivna med så mycket kärlek, humor och självdistans! Meg Cabot är expert på roliga parenteser och bra populärkulturella referenser och det har inspirerat mitt egna skrivande så mycket. Min dröm är att det ska komma en till bok i serien, trots att den senaste kom ut 2013 och serien verkar ganska avslutad.

Vilka böcker har påverkat dig och ditt skrivande? Berätta gärna i en kommentar!

Min kärleksförklaring till Kitty Drew

När jag tänker tillbaka på min hungrigaste tid som bokslukare så är böckerna med de röda ryggarna jag ser framför mig. Det är självklart B. Walhlströms ungdomsböcker jag syftar på, eller flickböcker som de äldre titlarna jag hittade bland mammas gamla böcker kallades. Så många timmar som jag spenderat tillsammans med Vicki Barr, Lotta-böckerna, Tvillingarna, Mary, Lou, Klara och Wendy på Lindhöjden. En annan serie jag fullkomligt avgudade var Fem-böckerna av Enid Blyton, som faktiskt gavs ut av Rabén & Sjögren fast den i mitt huvud alltid kategoriserats tillsammans med de röda ryggarna.

Men de böcker jag ändå läst flest av, och fortfarande idag kan läsa om en lat sommardag, är ändå Kitty-böckerna. De första böckerna i serien kom ut på 1930-talet i USA, men först under 1950-talet började de översättas till svenska. Den senast utkomna svenska översättning släpptes under 2000-talet. Som författare till böckerna står Carolyn Keene, vilket är ett pseudonym (de 23 första titlarna skrevs av Mildred Wirt Benson). Med Kittys långa historia kommer självklart en mörk sida – de äldre titlarna är fulla med rasism och klassförakt. I slutet av 50-talet reviderades dock böckerna i ett försök att städa bort de värsta stereotyperna och de böcker som utkommit efter dess är betydligt bättre (men såklart inte perfekta).

Vältummade böcker jag fått från mamma eller hittat på loppis

Med allt detta sagt kanske det är svårt att förstå varför jag älskat serien så mycket. Svaret är Kitty Drew, eller Nancy som hon heter på engelska. Hon är rödblond, smart och modig och snubblar alltid över ett mysterium tillsammans med sina bästa vänner George och Bess. Och hon löser alltid mysteriet och överlistar skurkarna. Som ung tjej var det viktigt att få ta del av narrativ där kvinnor hade agens och där narrativet inte handlade om vem som skulle bjuda ut huvudkaraktären på dejt. Till och med i de äldre böckerna är Kitty otidsenligt självständig och driftig (något som självklart kan förklaras med hennes rika och vita privilegier).

Mysterierna och Kitty som karaktär förändras med tiden. De tidigare böckernas mysterium utspelade sig ofta på i den privata sfären, som gamla gods och herrgårdar, eller på sin höjd på en gammal teater. I de senare böckerna löser Kitty brott under såpoperainspelningar, på konståkningstävlingar och en skola för flygvapnet. Kitty själv får allt mer spelutrymme och respekt ju mer rättigheter och frihet kvinnor får i den verkliga världen. Något som består är dock att någon alltid försöker döda Kitty (ofta genom att preja hennes bil eller sabotera hennes bromsar) och att Kitty blir sövd med kloroform så många gånger att en börjar oroa sig för hon ska få men för livet… Och den ständiga skammandet av Bess för att hon gillar sötsaker och inte är smal, men det är ett ämne som förtjänar sitt eget inlägg!

Om jag ska nämna några favoriter blir det Kitty och dockans hemlighet, Kitty och den talande roboten, Kitty och dagboksmysteriet, Kitty och fönstermysteriet, Kitty och såpoperans hemlighet, Kitty och konståkningsmysteriet, Kitty och mysteriet på Maui, Kitty och falskmyntarligan och Kitty – fara på hög höjd.

Har du läst Kitty-böckerna eller några andra serier från B. Walhlströms ungdomsböcker? Vad tycker du om dem?

Och vinnaren av presentkortet är…

Det har varit så spännande att få veta vilka böcker ni skulle vilja att alla läste – det gav mig dessutom ett gäng titlar att skriva upp på ”att läsa”-listan! Om jag hade råd skulle alla fått ett varsitt presentkort, men den hårda verkligheten är att det bara kan finnas en vinnare och det är… Denise!

Denise tycker att alla borde läsa Vända hem av Yaa Gyasi:

Jag tror nog ändå jag skulle säga Vända Hem av Yaa Gyasi. Det är ju förvisso en nysläppt bok så det kanske är lite väl vågat att börja dra i för stora växlar men den berättartekniken och de livsöden som man möter i Vända Hem är så fantastiska. Det är så välskrivet, genomtänkt och känns verkligen viktigt och lockande på många sätt. Generationsromanen i sin bästa bästa form.

Grattis till Denise och håll utkik efter det digitala presentkortet i inkorgen till den mejl du angav när du kommenterade! Tack till alla som deltog!

Vill du vinna ett presentkort på Bokus?

Hur firar jag lanseringen av min nya hemsida och blogg? Med en tävling för er som hittat hit såklart!

Vill du vinna 200 kronor att shoppa loss på Bokus.com för? Såklart du vill! Allt du behöver göra är att kommentera på det här inlägget och svara på två frågor:

  • Vilken bok tycker du att alla borde läsa minst en gång?
  • Varför just den boken?

Tävlingen öppnar nu och pågår till och med onsdag 18 april klockan 15:00. Därefter väljer jag vinnaren utifrån bästa motivering, annonserar resultatet och mejlar presentkortet till vinnaren. Kom ihåg att ange din mejl när du kommenterar så att jag vet var jag ska skicka presentkortet!

Lycka till!

TÄVLINGEN ÄR NU AVSLUTAD!