Hur blev du en skrivande människa?

Kanske har du svårt att minnas en tid när du inte skrev eller så plockade du upp pennan sent i livet. När du än började att väva narrativ eller förmedla budskap med ord så är du vad jag vill kalla ”en skrivande människa” – vare sig du gör det professionellt eller på din fritid. Jag vet inte hur det kommer sig att vissa blir skrivande människor och inte heller varför. Kanske är det medfött, kanske lär vi oss det. Kanske är det ett behov, kanske är det bara en hobby som vilken annan. Kanske spelar det inte heller någon roll.

Jag tillhör de som inte kan minnas en tid då jag inte skrev. Så snart jag förstod att bokstäverna vi fick lära oss i lågstadiet kunde användas för att bygga berättelser började jag. I skolan fick vi göra ”händelseböcker”, vilket var hophäftade papper där vi med teckningar och ord skulle berätta en kort berättelse. Jag gick upp helt i det och det blev många berättelser om vilsna kaniner och borttappade gosedjur. Det slutade med att fröken fick säga att det kanske fanns en gräns för hur många händelseböcker en fick göra – böckerna skulle räcka till mina klasskompisar och dessutom fanns det ju andra uppgifter som jag behövde göra.

Händelseböckerna blev till noveller om tjejer som åkte på ridläger där de såklart fick den bästa hästen och träffade gulliga killar som aldrig skulle reta dem för att de älskade hästar. Jag skrev en följetong i flera delar där en idealiserad version av mig själv blev tillsammans med den där killen jag var så kär i. Genom Harry Potter och internet upptäckte jag fenomenet fanfiction och började skriva 100-sidiga berättelser om livet på Hogwarts.

När jag kom upp på gymnasiet var skrivandet en vana som satt i ryggmärgen och något som jag drömde om att syssla med i framtiden. I tvåan läste jag Litterär gestaltning och skrev en novell som jag skickade in till Färdlektyrs novelltävling där vinsten var att bli publicerad och ett stipendium på 10 000 kronor. Månaderna gick och jag glömde bort att jag skickat in något. Därför var förvåningen stor när jag i skräpkorgen hittade ett mejl om att jag vunnit med min novell ”Det här är inte en novell om villkorslös kärlek”. Det var första gången jag kände att min dröm om att bli författare kanske inte var så naiv. För pengarna åkte jag till mina drömmars stad – Paris.

Det har gått över tio år sedan jag vann den där tävlingen och jag skulle inte kalla mig författare. Jag har sysslat med mycket sedan dess; pluggat kulturvetenskap, en termin på sjuksköterskeprogrammet, jobbat som telefonintervjuare, blivit utbränd och deprimerad, blivit frisk och börjat plugga kreativt skrivande. Skrivandet har alltid funnits med, men under vissa perioder har det liksom legat i dvala.

Nu har jag snart läst 90hp kreativt skrivande och det har hjälpt mig att ta mitt skrivande på allvar och resulterat i ett färdigt råmanus. Jag drömmer fortfarande om att bli författare. Jag skriver fortfarande. Jag skriver för att det är ett behov jag har, men också för att jag väljer att göra det. Jag tror inte längre att det räcker med ett behov eller känslan av en måste, utan för att bli färdig med något måste en aktivt välja att avsätta tid och energi för skrivande.

Hur hittade du till skrivandet? Eller var det kanske skrivandet som fann dig? Varför skriver du idag?